# Sturegatan 58, Stockholm, 6 juli 1962 Det var en ovanligt ilsken dag ute på Sturegatan. Sommarvärmen måste ha satt sig på humöret hos medtrafikanterna, för biltutorna lät som en arg Dizzy Gillespie. Thede Palm reste sig från sitt skrivbord och gick fram till fönstret. Doktor Hedström följde honom frustrerat med blicken. Trots alla år i samma organisation – eller kanske på grund av dem – var de två männen inte alltid kontanta med varandra. Och Hedström behövde vara kontant med Palm just nu. "Jaha du, Hedström." Palm sträckte sig ut för att få tag i fönsterbågen. "Litar du på henne?" Hedström tummade på mappen han höll i handen. Rapporten hade han själv dikterat för fröken Hansson bara ett par timmar tidigare, så han visste precis vad den innehöll. ”Du vet lika bra som jag att det inte är en ja-eller-nej-fråga.” Fönstret trilskades i sommarbrisen, och Palm svor till när vinden tog tag i det. När han till slut fick det stängt hade Hedström rest sig och börjat gå av och an på kontoret. Mellan arkivskåpet, skrivbordet och besöksfåtöljen fanns det inte mycket plats att gå av och an på. Man kunde tro att chefen för T-kontoret skulle ha ett pampigare tjänsterum. Men då hade man, som Palm brukade säga, ”inte tänkt färdigt”. ”Jojo, men vad tror du, Hedström? Det är rätt spektakulära fynd, som du förstår. Och en tämligen spektakulär operation. Vi är inte CIA. Vi är inte MI6. Vi är för fan knappt Bundesnachrichtendienst eller vad de heter nu för tiden. Du vill ha en operation under hemlig identitet, på sovjetisk mark, och du vill ha det inom tre dagar. Så frågan kvarstår.” Palm vände sig mot Hedström från det nu stängda fönstret. ”Litar du på henne?” Hedström stannade upp och mötte Palms blick. Rummet hade på ett ögonblick gått från ljudligt men friskt till tyst och kvavt. "Hon ljuger inte, om det är det du menar. Det som står här" – han viftade med den bruna mappen – "är en exakt återgivelse av Verdandis syner. Och vi har haft god nytta av de synerna tidigare." Palm hade plockat upp sin pipa och började leta efter tobaken bland skrivbordets samling av rapporter, stenciler och en och annan avhandling. "De synerna satte mig i en rätt dålig sits i Baltikum -57, om du minns." Han hittade nöjt tobaken och började stoppa pipan. "Erlander påminde mig senast i förrgår." Hedström fnyste irriterat. "Baltikum var knappast Friggs fel och i synnerhet inte Verdandis. Det hade kunnat gå mycket värre." "Det hade kunnat gå mycket bättre också. Nåja, det var fem år sen." Palm började suga på pipan, och den sötaktiga tobaksdoften spred sig i det lilla rummet. "Vad vill du ha av mig, Hedström?" "Bara ett godkännande. Vi använder våra egna resurser." Palm lyfte ena ögonbrynet i vad som såg ut som en inövad gest och troligen var det också. "Era egna resurser?" "Ja, du sa det själv. En operation på sovjetisk mark utan förberedelser. Vi kan knappast skicka några exil-estniska fiskare. Jag tänkte Radar och Silke i alla fall. Radar pratar ryska och det gör Silke också. Inte för att det spelar någon roll, hon gör sig… förstådd ändå. Kanske Tjuren för att täcka upp. Och Verdandi, det är ju själva poängen." Palm nickade och sög på sin pipa. "Det är många ägg i en korg." "Det är en väldigt åtråvärd korg." Hedström log för sig själv, operationen skulle bli av. Palm behövde få några försäkringar till, oroa sig lite mer, men till slut skulle han godkänna den. Han tittade på klockan på väggen, kvart i fyra. Med lite tur så kunde de komma med Vaxholmsbåten klockan sex och en av byråns fiskebåtar därifrån. Han räknade i huvudet, Leningrad om tre dygn, nattåget till Moskva. Och doktor Mengeles loggbok i Sverige två dygn efter det. --- # 20 sjömil ostsydost om Svenska Björn, 7 juli 1962 Ragnar ”Radar” Johansson böjde sig över relingen. Kramperna började i mellangärdet och följde matstrupen upp, men det enda som kom upp var frän galla. Det hade slutat komma något annat för över en timme sen, men ulkningarna fortsatte. ”Matar du fiskarna?” Den finlandssvenska rösten kom från en man, stor som en ladugårdsdörr, som stod bekvämt lutad mot relingen bredvid den ulkande ingenjören. ”Håll klaffen, Tjurjävel!” Bjässen brast ut i ett gapskratt. ”Absolut, Ragnar. Jag går ner under däck. Ramla inte överbord bara.” Han gick med sjövana steg över det gungande däcket mot skansen, föröver på fiskebåten. Kulingen, regnet, vågorna och mörkret verkade inte bekomma honom nämnvärt. Vinden slet i skansluckan när han drog upp den. ”Stäng, din drummel, vi försöker sova!” Med ett bullrande skratt tog Tjuren lejdaren i två steg och hukade sig sen för att kunna stänga luckan mot ovädret utanför. De två kvinnorna tittade upp från sina kojer mot gestalten som tornade upp sig över dem. ”Lugn, jag har Kosken.” Den välbekanta flaskan försvann nästan i hans dasslocks-hand. Silke suckade och himlade demonstrativt med ögonen innan hon satte sig upp och svepte benen över kojkanten. ”Mycket prat, Tjuris.” Hon sträckte sig efter flaskan. Tjuren plirade på henne och räckte över den. I britsen tvärsöver vände sig den andra kvinnan tillbaka mot väggen. Silke tittade menande på den strama ryggtavlan och sen på Tjuren. ”Jag tror hon behöver det mer,” viskade hon och nickade mot kvinnan innan hon höjde flaskan. Hon hostade till. ”Säker på att det inte är finskt hembränt med fin etikett?” ”Säker kan man aldrig vara,” flinade jätten och tog tillbaka sin flaska. ”Men det är ju knappast årgångssherry. Det kanske är mer vad en Östermalmsflicka som du är van vid?” Silke skakade på huvudet och lade sig igen. ”Hur går det med Radar?” ”Oj, har du gått och fått medlidande, hoppas det inte är något som smittar!” Tjurens flin hade aldrig riktigt lagt sig. ”Vi har ett jobb att sköta, vet du. Han behöver vara i skick när vi når Leningrad i alla fall.” Tjuren gjorde ett tappert försök att vika in sig i en av kojerna. ”Så sant. Men det reder sig. Vi har väl ett par dygn till på sjön efter att vi bytt över till den estniska båten. Borde den inte komma nu någon gång förresten?” Han tog en titt på armbandsuret som klamrade sig fast på hans handled som en klängranka på en trädstam. Klockan var två på natten, och mötet var bestämt till klockan ett. Det skulle dröja ytterligare en timme innan de hörde röster på däck. Radar hade slutligen kommit ner, likblek, och somnat innan han fått av sig kläderna. Tjuren hade gett upp försöken att ta sig ner i en brits och låg raklång på golvet mellan kojerna och snarkade. Silke var den enda som var vaken. Hon låg och tittade på Verdandis ryggtavla som höjde och sänkte sig rytmiskt. ”Haka i och dra! Pass på akterfendrarna!” hördes uppifrån. Och längre bort i dimman ett par finska röster, eller kanske troligare estniska. Silke satte sig upp och petade till Tjuren med foten. ”Hörrdu, Goliat, dags att vakna. De är här nu.” Några minuter senare hade de fyra tagit sig upp från skansen och ut på däck. Vinden hade mojnat något och i öster anade man en gryning som var lite för nära i antågande. Trålaren som låg jämsides med dem och gned sina fendrar i sjögången var en storlek större än den svenska fiskebåten — ungefär arton meter lång, med trålgalgar och lastbommar. Silke noterade namnet på båten, Kalev. Ett estniskt namn med kyrilliska bokstäver, det måste svida lite. På däck stod en handfull matroser. Två av dem hade precis slängt över en landgång mellan de två hophakade båtarna. Silke vände sig mot Radar, som hade återfått lite färg efter nattens umbäranden. ”Kan du höra om de pratar med någon? För säkerhets skull.” Radar nickade kort, tog ett djupt andetag och slöt ögonen. Så stod han i kanske tio sekunder innan han öppnade ögonen igen. ”Ingenting. Lite rutintrafik på långvåg från Kaliningrad, men det är allt.” Silke nickade eftertänksamt. Fasta händer hjälpte de fyra över landgången, över till den sovjetestniska trålaren. En man med spretigt, gråsprängt skägg, som måste vara kaptenen, räckte fram en grov näve och presenterade sig som Arvo. Inget efternamn. --- # Finska viken, 9 juli 1962 Fotogenlampan i taket på den lilla kajutan svängde i trålarens rullningar och lät skuggorna från de fyra männen runt bordet vandra över väggarna. Den allestädes närvarande dieseldoften blandades med den fräna röken från Belomorkanal-cigaretterna som alla de estniska sjömännen verkade kedjeröka. Plåttallrikarna från lunchens fisksoppa stod barskrapade, skjutna åt sidan. Tjuren lät blicken glida över de tre molokna ansiktena runt bordet. Själv hade han ett leende från öra till öra. De fem tummade spelkorten som låg framför honom förklarade skillnaden. ”Kåk, kungar och femmor.” Språket var ett hinder. Radar hade tröttnat på att översätta till ryska och gått upp på däck, och Tjurens finska räckte inte mycket till. Men poker var poker och kåk i kungar och femmor slog kaptenens två par på alla språk. Det var lite oklart vad de spelade om. Det hade börjat med kapsyler, men snabbt gått över till rubel och nu låg dessutom två dollarsedlar från reskassan på bordet i den lilla kajutan. Tjuren lade näven över högen mitt på bordet. ”Ett nöje att göra affärer, mina herrar.” Han nickade mot det bleknade Leninporträttet på väggen, ”om du ursäktar,” och drog till sig den lilla samlingen av skrynkliga sedlar. Den jättelike finlandssvensken reste sig upp och erbjöd kaptenen näven, men den blev hängande tom i luften. Kaptenen tittade på honom med en blick som innehöll något mer än besvikelsen över att kåk slår två par och muttrade något ohörbart på estniska. Tjuren ryckte på axlarna. Ester och sjömän är kargt folk, och estniska sjömän rimligen dubbelt upp. De tre männen defilerade ut till manskapsrummen. Silke tittade upp från lejdaren där hon suttit och iakttagit partiet med ett halvt öga. I händerna hade hon fyra östtyska pass med invikta sovjetiska inresetillstånd. ”Färdig? Vi har sex timmar till Leningrad. Är du redo för en passinspektion, 'Herr Kessler'?” ”Jawohl, Fräulein Krüger! Men där tar min skoltyska slut, så jag vet inte vad nyttan är. Jag tror att du får sköta snacket som vanligt. Jag nickar och ser glad ut, jag är bra på det.” ”För ordningens skull. Du är Heinrich Kessler, Regierungsrat, ungefär kansliråd. Alltså en politisk tjänsteman. Du är med för att se till att affärerna går rätt till, rent politiskt.” Tjuren gjorde en överdriven honnör. ”Alltid redo, Fräulein. Och vilka var nu affärerna?” Silke skakade på huvudet. ”Okej, en gång till. Vi är en handelsdelegation från Östtyskland, från det statliga bolaget *VEB Bergmann-Borsig*. Är du med så långt?” ”Borstige Bergmans Aktiebolag. Jag är med.” ”Roligt. Vi är inbjudna av *V/O Techmasjimport* och ska prata leverans av östtyska ångturbiner till ett nytt kraftverk i Tjeljabinsk-regionen. Vi har egentligen kommit med tåg från Berlin, och vi tar nattåget Röda Pilen till Moskva. Där ska vi bo på hotell Leningradskaja. Och vi heter?” Tjuren stod och tittade på rubelsedlarna han hade samlat på sig. ”Hur mycket tror du det här är värt?” ”Anton. Vad heter vi?” Den plötsliga skärpan i Silkes röst fick Tjuren att rycka till. ”Förlåt,” mumlade han, ”du är chefssekreterare och heter Charlotte Krüger. Radar är chefsingenjör Klaus Brandt och Verdandi är… eh, Martina Vogel?” ”Nästan, *Marika* Vogel, och hon är politisk sekreterare. Alltså din sekreterare.” ”Måste jag ha en sekreterare?” ”Jag har faktiskt arbetat som sekreterare.” Rösten kom från öppningen in till kabyssen där Verdandi stod med en bleckmugg nybryggt te. Tjuren harklade sig och mumlade ”klart jag ska ha en sekreterare” innan han hastigt svängde sig förbi Silke uppför lejdaren och upp på däck. ”Han är som han är.” Silke log urskuldande. ”Jag vet. Vi är alla som vi är.” Verdandi log inte. --- # Gränsbevakningens hamnkontor, Leningrad, 9 juli 1962 Löjtnant Grigorij Stepanovitj Orlov skruvade på sig. Att ha överstelöjtnant Volkov på besök var oväntat och lite… obehagligt. Han kunde bara minnas att överstelöjtnanten varit ute på gränsbevakningens — Pogranvojskas — hamnkontor två gånger tidigare, och båda gångerna hade han blivit utskälld. ”Jag är inte här för att skälla ut er, kamrat Orlov.” Överstelöjtnanten log. ”Men ni kanske behöver skicka någon hem till er fru och säga att ni behöver jobba över ikväll.” Han tog ett steg fram mot sjökortet över hamnområdet som upptog större delen av ena väggen i det lilla kontoret. ”Var skulle du vara, Grigorij Stepanovitj, om du var en estnisk fiskebåt?” ”Jag, eh, jag förstår inte riktigt, kamrat överstelöjtnant.” ”Du skulle vara… här!” Volkov borrade in pekfingret i sjökortet, på pir 22, mitt i Leningrads fiskehamn. --- # Pir 22, Leningrads fiskehamn, 9 juli 1962 Med kvällssolen akterut gled den sovjetestniska trålaren Kalev in för halv maskin i Leningrads fiskehamn. En skog av lastkranar höjde sig över pirer och lastbryggor. Måsarnas skrik trängde genom dunket från motorerna. De cirklade förväntansfullt kring den nyanlända båten när den närmade sig de rostiga pollarna på pir 22. Silke stod i fören och spanade. Hon hade klätt om till enkla mörkblå arbetarbyxor och dragit ner en svart mössa över sitt annars välfriserade hår. På håll passade hon in bland matroserna som rörde sig snabbt över däcket bakom henne för att förbereda angöringen. Deras östtyska kostymer låg i kappsäckarna för ombyte inne i Leningrad. Tjuren dök upp ur kajutan med tre av kappsäckarna över axeln. Även han hade bytt om till arbetarkläder. Kläderna satt bättre på honom än på Silke. Radar och Verdandi följde strax efter. "Ingen svenska efter att vi har gått i land, om någon är i närheten. Tyska eller tystnad, förstått?" En stöt gick genom trålaren när den gled upp mot betongpiren. Fendrarna gnisslade och två av besättningsmännen hoppade i land med grova trossar. De verkade lite brydda över att ingen var där och tog emot, men de gjorde snabbt och effektivt fast båten. Landgången halades ut. Tjuren var först över och hjälpte de andra. En matros drog upp landgången direkt efter dem. Sällskapet på piren kastade långa skuggor i kvällssolen. Silke iakttog misstänksamt den tomma kajen. Inga hamnarbetare, inga lastare, inga lastbilar. En lastkran var framkörd på pirens räls, men ingen kranförare syntes till — i stället stod dörren till styrhytten och slog i vinden. Hon gillade det inte, men det här var den planerade rutten. Nattåget till Moskva skulle avgå från Moskovskij vokzal om fyra timmar. Hon lade handen i fickan och fingrade på biljetternas styva kartong. Längre in vid kajen fanns ett tvåvånings hamnmagasin i gult tegel. “Radar, Radarkontrolle, bitte.” Radar blundade och efter ett par sekunder rynkades pannan. “Vier, nein fünf Soldaten. Maschinenkarabiner. Hinter dem gelben Haus.” Sen skakade han på huvudet och grimaserade illa. “För mycket metall” viskade han för sig själv. “Satan” viskade Silke och tog instinktivt ett steg bakåt. “Wir gehen zurück aufs Boot!” De vände sig om, landgången var uppdragen och trålaren hade redan börjat glida ut från piren. Den skulle väl lasta av fångsten? Så började de tunga dieselmotorerna rusa och de insåg att båten gick för full back. De stod och tittade medan Kalev ångade ut från piren. Silke vände sig mot det gula hamnmagasinet vid kajen, från vilket en grupp på fem soldater med automatkarbiner precis hade börjat röra sig ut mot dem. "Pogranitjnyj kontrol. Predjavite vasji dokumenty," ekade befälets röst över hamnen. "Sie wollen unsere Papiere," viskade Radar. “Ich weiß.” Silkes röst hade ett ansträngt darr som inte brukade vara där. Hon tog ett djupt andetag och tog ett steg mot soldaterna. Dags att improvisera. “Bez problem, gospoda!” Hennes ryska var felfri sånär som på en lätt, tysk brytning. Hon vinkade till de andra att följa med henne och sträckte sig i väskan efter de östtyska passen. En av de ryska soldaterna drog upp sin karbin och riktade mot dem. “Na zemlju!”. “Wir sollten uns auf den Boden legen.” Radar började lyda ordern och lägga sig på marken. "Jag tror vi kan skita i tyskan." Tjuren slöt ögonen och fokuserade. Silke vände sig mot honom med uppspärrade ögon. “Nej, Anton!” --- # Några kilometer öster om Rukajärvi, Östkarelen, 12 februari 1942 ”Perkele.” Korpral Anton Nydal – av sina vänner kallad Tjuren – viskade svordomen för sig själv. Han var finlandssvensk, uppväxt på öarna i Österbotten, men när han svor gjorde han det på finska. Ljuskäglan som bröt genom den becksvarta kareliska vinternatten kunde bara komma från en sovjetisk patrull. Han kastade en snabb blick på den andre mannen i bivacken, Mäkinen. Han var fortfarande medvetslös och andades grunda, snabba andetag. Svetten hade frusit till små pärlor på hans panna. Febern hade kommit under gårdagen, och Mäkinen hade snabbt försvunnit in i ett delirium. Anton gjorde en snabb bedömning. Det var tjugo kilometer snö och frusen myrmark innan de var tillbaka vid de östligaste finska posteringarna. Om de ens var kvar där de var när de lämnat dem fyra dagar tidigare. Han kunde göra det på ett par timmar själv, dubbla tiden om han skulle bära på sin kamrat. Han tittade över mot honom. Mäkinen skulle dö här om Anton lämnade honom. Eller värre, bli tillfångatagen och röja deras positioner. På under en minut hade han snörat på sig skidorna trots det begränsade utrymmet. Han tog sitt m/39-gevär i vänsterhanden och vände sig sen mot Mäkinen. ”Dags att röra på sig, poika.” Han hävde upp den medvetslöse soldaten över axeln, ställde sig upp och klev ut ur bivacköppningen. I helfigur, med en man över axeln, utgjorde han en obehagligt stor måltavla. Så gav han sig iväg. Han sprang på skidorna över nysnön som fallit under kvällen. Men han kom ändå inte långt. Efter ett hundratal meter hörde han ropen bakifrån. Sen kom smattret av deras papasja-k-pistar, dämpat av snön. Han hade gjort en felräkning. Han trodde de var längre bort. Kulorna visslade genom luften. En slog i en trädgren, en decimeter från hans huvud. Han fortsatte springa med den medvetslöse kamraten på axeln. Sen smällde det till i höger lår. Han snubblade och tappade Mäkinen i snön framför sig. Han stapplade sig upp och försökte lyfta honom igen. Han orkade inte. Styrkan hade runnit ut ur honom. Han slet och slet i den lealösa kroppen och sen slutade han. Eldgivningen blev allt intensivare, men han rörde sig inte. En sekund, två sekunder. Så tog han sitt gevär och osäkrade. ”Olen pahoillani, veikko. Jag är ledsen.” Han kramade avtryckaren och Mäkinen var död. Blodet ångade i snön innan det frös som ett spindelnät ut från huvudet. Han kunde inte röra sig, kunde inte slita blicken från de tomma ögonen under kulhålet i pannan. En sekund, två sekunder. Sen sprang han, så fort han kunde på skidorna och sitt trasiga ben. Tårarna bildade spår i smutsen innan de frös till is i hans blonda skägg. --- # FOA 1, Frigg-laboratoriet, Ursvik nordväst om Stockholm, 7 november 1957 ”Saatana perkele!” De blinkande ljusen ville inte sluta. Rösten i hörlurarna var obönhörlig. En kakofoni av ljud och ljus överöste mannen, som nästan var för stor för den brits han var fastspänd på. I själva verket *var* han för stor. Doktor Hedström hade fått beordra fram stöttor för att britsen säkert skulle hålla. ”Du lämnade honom i snön. Du sköt honom i ansiktet.” Rösten var monoton, men budskapet var allt annat än monotont. De hade provat att läsa in det på finska, med mer inlevelse, men den monotona svenskan gav bättre utslag på kurvorna. ”Du sköt honom för att rädda dig själv. Du orkade inte. Du var för svag.” Tre dygn hade de hållit på. Ingen sömn. Ingen mat, enstaka munfullar vatten. Ljusblixtar och monotona beskyllningar i hörlurarna. Igen och igen och igen. Anton Nydal slöt ögonen, och plötsligt tonade världen bort. Ljuset blev avlägset, ljudet burkigt, som genom en dålig radio. Han kände hur stressen rann av honom. Han kände… upprättelse. Han satte sig upp på britsen, omedveten om att han borde ha varit nedbunden av de dubbla läderremmarna. Sen slog han, och han slutade inte slå förrän han kollapsade några minuter senare. Britsen var ett metallskelett utan tillstymmelse till britslika former längre. Stolen bredvid var pinnved. Genom observationshålet iakttog doktor Hedström nöjt resultatet. Mycket bra. Mycket, mycket bra. Han antecknade i sitt block medan förödelsen fortgick i laboratoriet. ”Extranormalt Subjekt Erik Niklas Sigurd streck Fyra Åtta, även känd som Tjuren, har full reaktion efter bara tre dygns exposition. Mycket lovande!” --- # Pir 22, Leningrads fiskehamn, 9 juli 1962 II Tjuren öppnade ögonen. Piren var annorlunda. Världen var annorlunda. En reva hade öppnat sig i himlen och från den spred sig röda linjer som sprickor i en vas. Eller blod i snö. Han rusade. Första kulan tog i axeln, andra i bröstkorgen. Han registrerade avlägset när de slog ut genom ryggen. Sen var han framme. Han tog mannen som skjutit mot honom med skuldran. Soldaten flög in i två av sina kamrater. Tjuren tappade inte ens farten och tog ett språng mot nästa soldat. Båda flög in i tegelväggen med en smäll som fick väggen att sånär ge efter. Ett moln av murbruk och damm slog upp runt dem. ”Satan, satan, satan!” Silke kastade sig åt sidan in bakom en packlår och drog sin pistol. Radar och Verdandi hade kastat sig på marken direkt. Ingen av dem verkade skadad. Tjuren var redan mitt ibland sovjeterna. Där rök diplomatin. ”Radar, slå ut dem!” Den gänglige ingenjören bekräftade Silkes order med en kort nick, klamrade sig upp och slöt ögonen. Det började med ett dovt muller, lägre än örat kunde uppfatta, mer som en vibration i kroppen. Sen öppnade Radar ögonen igen. En våg gick genom luften, ett skimmer som om verkligheten var en spegel som plötsligt buktade sig. Vågen nådde soldaterna inne vid kajen på en bråkdel av en sekund. En höll på att ta sig upp efter Tjurens anfall, en fumlade med sin automatkarbin. Deras kroppar spändes plötsligt i en gemensam konvulsion som började i den närmsta och löpte genom hela klungan. Sen var det över. Med kirurgisk precision hade vågen böjt sig runt Tjuren. Radar själv hade fallit ihop på piren med båda händerna om huvudet. En enda av de sovjetiska soldaterna verkade ha missats av Radars attackvåg. Han hade redan vänt om och börjat springa. ”Anton…” viskade Silke när hon såg Tjuren vända sig mot den flyende mannen. Han var ifatt på tre steg. Med ett fast grepp om kragen på den mörkgröna uniformen slungade han mannen in i den gula magasinväggen. Det blöta, knakande ljudet hördes ut till piren. Kroppen gled ner längs väggen. Tjuren stod kvar, flämtande. Hans blå arbetarskjorta var mörk och blöt av blod. Runt omkring honom låg kropparna. Somliga jämrade och vred sig, andra låg helt stilla. Med en duns föll han ihop bredvid dem. Silke sprang fram, Verdandi var tätt efter. Radar kom stapplande bakom dem med ena handen för tinningen. När de kom fram hörde de det tunga gnagandet av någon som försökte starta en lastbilsmotor på andra sidan lagerbyggnaden. ”Flödar… motorn”, fick Radar ur sig när han snubblade efter Silke runt hörnet. Verdandi stannade vid Tjurens avsvimmade kropp. Med pistolen dragen svängde Silke runt en betonglastkaj på tegelbyggnadens kortsida. Precis runt hörnet stod en sovjetisk lastbil med grågrönt kapell. Dörren till förarhytten var öppen. Där inne satt en äldre, uniformsklädd man som frenetiskt vred om tändningsnyckeln. Startmotorn gnagde, men inget hände. Silke andades ut och kostade på sig ett litet leende. Kanske de skulle komma levande härifrån, trots allt. Sen slöt hon ögonen och fokuserade. En sötsyrlig, nästan lite frän doft smög sig in bland bensinångorna och tången. ”Du är med oss nu, tovaritj.” Gnaget från startmotorn slutade abrupt. Silke tittade upp mot mannen. Ett lugn hade lagt sig över hans ansikte. Med gemensamma krafter lyckades Silke, Verdandi, Radar och deras nye medhjälpare, få upp Tjurens kropp på lastbilsflaket, varefter Radar kollapsade på flaket med huvudet mellan händerna. Verdandi hade plockat fram suturtråd och nålförare ur packningen. Såren hade redan slutat blöda. Tjuren öppnade halvt ögonen. “Skit i det, det läker”, mumlade han innan han försvann in i medvetslösheten igen. --- # Stoljarnyj gränd, Leningrad, 9 juli 1962 ZIL-157-lastbilen vinglade fram och tillbaka över körbanan med överstelöjtnant Volkov vid ratten. Hans ryska var på en gång förnäm och sluddrande. “Det var hans bror, förstår ni, kaptenens. Han sitter på tio år straffarbete för statsfientlig verksamhet. Smugglade cigaretter. Ville inte dela vinsten. Då blir det ju så. Ni fattar, tjänster och gentjänster. Arvo visste vem han skulle prata med för att underlätta för brorsan.” Silke satt bredvid, hennes ögon pendlade mellan föraren och vägen. “Hur mycket sade han?” “Bara tid och plats, pir 22 i fiskehamnen. Inget om vem som skulle komma. Men han sa arton noll noll.” Volkov log förebrående mot Silke. ”Ni är sena!” “Jag kan bara beklaga, kamrat!” Silke log tillbaka. “Ja, det var ett jäkla väntande.” Sen tystnade överstelöjtnanten. Hans grepp om ratten hårdnade och han skakade på huvudet. Silke bet ihop och försökte fokusera igen. Hon behövde bara ett par minuter till. Men lastbilen krängde för mycket, allt var för mycket. Tankarna gled undan. Hon hittade inte tillbaka. Hon kramade sin Walther PPK under jackan. ”Så, överstelöjtnant, vi kanske ska…” Volkov tittade förvirrat på Silke. “Vem är du, vad gör…” “Satan!” Lastbilen hade glidit över mittlinjen och var nu på kollisionskurs mot en svart Volga som frenetiskt försökte väja ur vägen. Silke slet i ratten medan Volkov famlande släppte taget. De undvek kollisionen med några centimeter, men girade för hårt åt höger. Med ett öronbedövande skrapande smällde höger framskärm in i husfasaden. Vindrutan splittrades och glas och puts regnade över dem. Lastbilen gled fem-sex meter längs väggen och stannade med ett ryck. Ångan strömmade ur den sönderslagna kylaren. Överstelöjtnanten mumlade något ohörbart medan han långsamt satte sig upp. Blodet rann ymnigt ner i ögonen från såret i pannan där han slagit i ratten. Sen fick han plötsligt fart. “Fascister!” Han grep efter sin Makarov, men den fanns inte i hölstret. Det gav Silke tid nog att komma till sans. Hon famlade sin pistol under jackan, men den hade åkt ner på golvet i kraschen. Hon dök efter den. “I helvete heller, fascisthäxa!” Volkov kastade sig mot henne och knuffade henne in i bildörren. Han fick tag i Walthern och försökte resa sig. Silke drog i hans uniformsjacka för att få honom ur balans och försökte samtidigt greppa efter pistolen i hans högra hand, men ryssen var starkare. Ett skott brann av genom resterna av den spräckta vindrutan. Silke tog spjärn med fötterna mot passagerardörren och tryckte ut Volkov genom förarsidan. De tumlade båda ut på gatan utanför. Ryssen kom på fötter först. Han tog ett par steg bakåt och höjde pistolen. Men han stannade ett ögonblick för mycket. Verdandi hade precis kommit upp bakom honom, sträckt ut sin hand och snuddat vid hans nacke. Världen försvann för överstelöjtnant Volkov. Hans sinnen, som redan blivit utsatta för mycket den senaste halvtimmen, översköljdes av intryck. Doften av kålsoppa, de mumlande rösterna och klirrandet av skedarna från kvällsvarden i kasernen. Knarrandet av sängen när major Vladimir Fjodorov låg med Anna Volkova. De sista solstrålarna över deras odlingsplätt utanför staden där hans son drog upp ogräs i rödbetslandet. Det rytmiska dunkandet av dieselmotorn hos en trålare för full maskin mot den nedgående kvällssolen. Allt kom på en gång och han föll på knä. Det var tillräckligt för att Silke skulle ta tillbaka pistolen. Hon sköt och överstelöjtnanten föll till marken. Hon sköt igen. Sen stoppade hon snabbt in pistolen i jackfickan och såg sig om. Gatan var tom, Volgan hade hunnit runt ett hörn. Hon tittade upp mot Verdandi som stod bakom den döende ryssen. En snabb ögonkontakt. ”Jävla skit!” Silke bet ihop. Hon borde aldrig låtit Volkov köra. Det var många saker hon inte borde ha gjort. De båda kvinnorna skyndade bakåt till lastbilsflaket och Silke klättrade upp. Det högg till av smärta i sidan, hon måste ha brutit ett revben. Tjuren hade vaknat av kraschen och hasat sig upp på armbågarna. Radar satt bredvid och gned sin axel. Han försökte prata, men orden lyckades inte komma fram ur hans mun. “Jag har… polis… radio… de kommer…” Han tog sig för pannan igen och grimaserade. ”Vi måste hitta någonstans att försvinna tills tåget går.” Silke sträckte fram sin hand mot Tjuren. “Jag klarar mig”, hostade Tjuren, ignorerade handen och tog sig upp. Han haltade över lastbilsflaket och hasade sig ner med ett stön. Sen vände han sig om och drog ner kappsäckarna. Han hejdade sig när han såg den nu döde ryssen på gatan. ”Perkele!” ”Jag var tvungen. Det finns en kanal nära här. Vi kan sänka kroppen i den, det vinner oss några timmar.” De stapplade ut på en sidogata ett par minuter senare. Tjuren grinade illa av smärtan under den döde ryssens tyngd. De andra släpade med sig kappsäckarna. På avstånd hördes en polissiren. --- # Gribojedova-kanalen, Leningrad, 9 juli 1962 De hade sökt sig ner i en tom kolkällare via en källarlucka i en smal gränd. Det lilla sotiga rummet lystes upp av Radars ficklampa. Den döde ryssen hade de försiktigt sänkt i kanalen och tyngt kläderna med några kantstenar some brutit upp. Sen hade de tvättat sig hjälpligt i kanalvattnet innan de skyndade därifrån. ”Den här operationen har gått åt helvete, men det finns fortfarande ett fönster. Ryssen pratade innan kraschen. Trålarkaptenen spelade dubbelt. Det var kört från det att vi satte foten på den där trålaren. Men de vet inte vilka vi var eller varifrån vi kom. Vare sig våra riktiga identiteter eller de östtyska. Vi kan kanske fortfarande plocka hem det här, men vill vi det?” Silke lätt blicken vandra mellan de tre övriga. ”Jag vill se honom dö.” Verdandi tittade ner i golvet. ”Jag vill vara där när det händer.” Tjuren nickade, men Silke skakade på huvudet. “Jag känner med dig Vera, men vårt mål är loggboken. Vi vet inte var Mengele har den, bara att ryssarna inte har den. De borde ha kommit ännu längre med sitt program om de hade haft tillgång till den. Zvezda-agenterns som vi såg i Berlin förra året var jävligt tuffa, men i grunden samma som vi.” ”Vi har dödat två, kanske tre sovjetiska soldater, de lär ju vara på oss som blodhundar nu. Och vad är det som säger att han ens vet var loggboken är?” Radar gnuggade sin ömma axel. ”Det vet han.” Verdandi tittade fortfarande ner i golvet och såg inte att de övriga bytte ögonkast. Men ingen mer sade något. ”Är vi överens om att vi fortsätter?” Silke tittade uppfodrande på dem. Verdandi tittade upp och nickade. Tjuren gav en kort nick. Radar var tyst. ”Då så. Vi kan inte stanna här. Det ligger för nära den kraschade bilen. Vi byter om till våra kostymer och dräkter. Sen borde vi kunna gå till en stolovaja nära stationen och gömma oss bland folket där.” Silke hade redan öppnat en av kappsäckarna och rotade efter kostymerna. De bytte om under tystnad. --- # Stolovaja nr 12, Leningrad, 9 juli 1962 Den monotona nyhetsuppläsaren i trådradions bakelithögtalare var den enda rösten som hördes i den lilla matsalen. “… visar krigshetsarna i Förenta staterna återigen sina aggressiva avsikter. Kamrat N. S. Chrusjtjov har i starkaste ordalag fördömt provsprängningarna. Ansvaret för denna oansvariga kapprustning ligger helt på de amerikanska härskarna som motsätter sig ett allmänt och fullständigt kärnvapenprovförbud…” Matsalsvärdinnan, en äldre kvinna, hade serverat dem te från en ärgad samovar. För övrigt var de ensamma. De satt tysta medan trådradion fortsatte med en rapport från de uzbekiska bomullskolchosernas heroiska arbete, möjliggjort av sovjetisk ingenjörskonst och de nya bevattningskanalerna från Amu-Darja. När kvinnan satt sig på sin pall bredvid dörren och tagit upp tidningen tillät sig gruppen en diskret överläggning på tyska. Silke hade avslöjat precis lagom mycket om deras täckmantel som östtysk handelsdelegation för henne för att hon skulle vara imponerad, men inte misstänksam över de utländska gästerna. Tjuren hade insisterat på att de skulle beställa mat och högg med frisk aptit in på den dubbla portionen pelmeni och bovetegröt. Han torkade en bit smetana från mungipan. ”Det här var väldigt gott.” Skoltyskan var precis så dålig som han hade förespeglat, och Silke gav honom ett irriterat ögonkast. Hon tittade bort mot matsalsvärdinnan som tycktes helt nedsjunken i tidningen. ”Du är på bra humör för att vara skjuten två gånger.” Silke tittade klentroget på Tjuren, men han ryckte bara på axlarna och fortsatte skopa in bovetegröten. ”Det läker.” Radar tittade upp. Han hade suttit med slutna ögon sedan de kom in och verkade nu ha återfått talförmågan. ”De har inte koll på vilka vi är på polisradion i alla fall, vare sig vår täckmantel eller den riktiga. De säger att det är en estnisk smugglarliga. Jag får inte in gränstruppernas sändningar ordentligt, de sänder på kod. Jävla jänkare.” ”Är amerikanerna här också?” Silke spärrade upp ögonen. Radar såg förvånat på henne. ”Va? Nej, men den där provsprängningen, så himla onödigt. Imperialister!” Silke lutade sig tillbaka i stolen men ångrade sig snabbt när revbenet högg till. ”Jaha, det. Jo, onödigt.” ”Chrusjtjov vill ju ha nedrustning, det är den där jävla Kennedy som håller på. Har ni hört om Jupiterrobotarna i Turkiet?” ”Lägg ner, Radar.” Silke kastade ett snabbt ögonkast på Tjuren men han verkade försjunken i sina pelmener. ”Vadå? Det är ju inte konstigt egentligen. Efter Gagarin. Jänkarna måste ju visa upp något. Ryssarna är väl inga helgon direkt, men fred är ju en naturlig följd av socialismen. Kapitalismen har alltid…” ”Käften, poika!” Tjuren smällde ner sin tallrik i bordet. Han hade växlat till sin sjungande finlandssvenska. Rösten var lågmäld men intensiv. ”De jävlarna ville inte ha fred i Karelen -42 och de vill fan inte ha fred nu. Jag skiter i vilka jävla kommunistbrudar du pippar i någon jävla diskussionsklubb i Stockholm!” ”Anton, Deutsch. Ragnar, Ruhe.” Silkes förmaning var kort men skarp. Matsalsvärdinnan tittade upp. Silke gav henne ett leende och ett menande ögonkast. Hon log tillbaka och återvände till sin tidning. ”Perkele.” Bjässen blängde på Radar som blängde tillbaka. Silke fortsatte på tyska. ”Fokusera. Bråka kan ni göra när vi kommer hem. Om vi kommer hem. Om en timme går tåget till Moskva. Som det ser ut nu så är vår täckmantel fortfarande inte röjd men KGB lär ha satt upp kontroller på tågstationerna efter incidenten i hamnen. Den här operationen hänger på en jävligt skör tråd just nu.” Hon vände sig mot Verdandi. ”Lever Mengele fortfarande?” ”Jag har inte… sett honom sen vi lämnade Stockholm. Du vet vad jag vet. Ett sjukhusrum med fönster mot en boulevard med spårvagnar. Hedström säger att det måste vara någon av paradgatorna i Moskva. Jag har aldrig sett platsen tidigare. Han…” Verdandi stannade upp och samlade sig. Resten kom mekaniskt. ”Huden var gulaktig och tunn. Han vägde cirka 45 kg och hade utmärglade drag. Han hade sår över huvudet och den delen av bröstkorgen som jag kunde se. Nästan inget hår. Hans ögon…” hon stannade till igen. ”Hans ögon var desamma. Det var han. Om han är död nu vet jag inte, men jag tror inte det. Jag skulle ha känt det.” Sen vände hon sig mot Silke. ”Jag kan inte säga mer utan att komma närmare, du vet det!” Silke nickade tyst. ”Från det att vi har visat våra resehandlingar för någon har vi troligen upp till 48 timmar innan uppgifterna når någon som kan ifrågasätta dem centralt. Vid det laget kan vi anse vår täckmantel röjd och bör ha nått svenska ambassaden i Moskva. Är alla med på detta?” Ingen protesterade. ”Bra!” Silke böjde sig ner och öppnade en av kappsäckarna som stod under bordet och plockade fram fyra pass som hon delade ut. ”Herr Kessler, Herr Brandt, Frau Vogel. I rikets tjänst.” Tjuren tog sitt pass och blängde på Radar. ”Det vet du väl inte vad det betyder!” ”Jag föredrar ’alliansfrihet i fred’, om vi nu ska välja slagord.” ”Jag trodde ’upp till kamp’ var mer din grej”. Både Radar och Tjuren kom av sig och tittade förvånat på Verdandi som verkade nöjd med sitt inspel. Silke tillät sig ett leende. ”Då går vi.” De reste sig från bordet. Tjuren kliade sig på vänster axel, där kulhålet borde ha varit. --- # Moskovskij vokzal, Leningrad, 9 juli 1962 ”Jaha.” Silke tittade på soldaterna som tycktes gå runt planlöst i den stora vänthallen, med automatkarbiner hängande över axeln. Inrikestrupper. Klockan var halv tolv, knappt en halvtimme till avgång. Sällskapet hade bytt kläder. De söndriga och blodiga arbetskläderna var sänkta i en kanal. I stället bar männen nu grå yllekostymer och kvinnorna något färggladare bruna dräkter. Radar hade avböjt Silkes erbjudande att hjälpa honom knyta den smala slipsen och resultatet var därefter. “De har inget vettigt signalement enligt polisradion, förutom…” Radar nickade åt Tjuren. “Den där.” Den store finlandssvensken ryckte på axlarna. “Det är väl bara för Silke att ’övertala’ dem?” “Jag kan inte garantera att de inte kommer ihåg det efteråt, och då sitter vi där i en tågvagn på väg genom Novgorod med KGB efter oss.” “Gör vi inte det ändå?” Verdandi såg uppgiven ut. Men hon såg nästan alltid uppgiven ut. “Det finns grader. Jaja, vi kommer inte ifrån att vi måste på det här tåget om vi ska hinna till Moskva i tid. Hela planen att gömma sig där de minst anar det, på partipamparnas eget tåg, är kanske inte lika vattentät längre. Men det är vad vi har att gå på.” Hon tog ett djupt andetag och snörpte munnen i sin bästa chefssekreterarimitation. “Los geht’s, meine Damen und Herren!” De fyra gick ut från sidoporten där de stått och överlagt mot perrongen där passagerare redan höll på att borda det röda sovtåget. Silke tog täten med rappa, självsäkra steg och gick rakt mot vagnens konduktör som stod vid den öppna vagnsdörren. Han var prydlig, i en oklanderligt struken mörkblå uniform och med en lika oklanderligt trimmad svart mustasch med grå stänk. Han tittade upp och hon lät snörpet spricka upp i ett bländande leende. Konduktören log ofrivilligt tillbaka innan han snabbt återtog sin ämbetsmannamin. “God afton, kamrat.” Silkes ryska hade fått en lätt tysk brytning. “Vi är resenärer från Berlin till Moskva, det ska sannerligen bli skönt att få vila ut på Röda Pilen efter de polska järnvägarna.” Hon blinkade menande. “Självklart, Fräulein…” konduktören tittade i passet som hon räckt honom “Krüger.” Han tog de fyra passen och deras invikta inresetillstånd och började metodiskt gå igenom dem samtidigt som han skrev med prydliga kyrilliska bokstäver i tågdörrens liggare. Minuterna gick, han var noggrann. Sen tittade han upp och lämnade tillbaka tre av passen. “Ett ögonblick.” “Är det något fel? Vi har lite bråttom.” Silkes röst var på en gång förstående och krävande. Bakom henne flyttade Tjuren vikten framåt. “Inget fel, jag behöver bara kontrollera en sak.” Han tog det sista passet och började gå mot den lilla gruppen soldater i stationsändan av perrongen. Silke kastade en blick på passen hon hade fått tillbaka, Verdandi, Radar och hon själv. Satan också. “Vänta, jag tror jag glömde ett papper!” Silke log urskuldande och grävde i sin handväska medan hon började gå efter konduktören. Han stannade upp och lät henne komma ikapp. “Vi är verkligen trötta och vill bara lägga oss i våra sängar på tåget.” Hon tog hans hand och lät den hoprullade tiorubelssedeln landa diskret i den. “Verkligen trötta.” Konduktören tittade på sedeln och sen igen på Silkes leende ansikte. “Det där kan jag inte ta emot…” Leendet försvann från Silkes ansikte. En sötsyrlig doft spred sig runt de två. “Det tror jag att du kan.” --- # Nattåget Krasnaja Strela till Moskva, 10 juli 1962 Det rytmiska dunkandet från järnvägsrälsen var sövande, men Verdandi kunde inte somna. Silke, som uppenbarligen inte heller hade tänkt sova, satt i sin säng med läslampan tänd och en bok i händerna. Hennes regelbundna andning avslöjade att sömnen ändå infunnit sig. Från kupén bredvid hördes Tjurens djupa snarkningar och Radar hade inte gjort ett ljud ifrån sig sen de lämnade Leningrad. Verdandi vände sig om igen och stirrade in i den sammetsklädda väggen. Järnvägsrälsen dunkade. --- # Fångtransport från Łódź till Birkenau, 24 augusti 1944 Järnvägsrälsen dunkade. Ingen av de nästan hundra människorna i vagnen sov. Några rörde sig inte längre. De var döda eller döende. Wiera Piotrkowska tittade stint in i brädväggen och sög i sig nattluften som kom mellan spjälorna. Värmen var outhärdlig och luften kvav. Bakom henne låg Felicja och kippade efter andan. ”Det är din tur nu.” Wiera tog sig upp och systrarna bytte plats. Hon lade sig till rätta bakom sin syster. Mannen bakom henne hade slutat röra sig för en timme sen. Tiden gick. Felicja verkade faktiskt ha somnat. Wiera böjde sig över henne, både för att höra hennes andetag och för att få i sig lite av den färska uteluften. Tiden gick igen. Sen började vagnens bromsar gnissla med en metallisk ilska. Tåget saktade in och stannade med ett ryck. Utanför hördes hundskall och arga röster. Ljuskäglor silade in genom brädväggens springor och svepte över kropparna i vagnen. Lastdörren slets upp. ”Raus! Raus! Schnell!” Det rörde sig i människomassan och vagnen började tömmas ut mot rampen utanför. De två systrarna låg helt stilla bak i vagnen tills det blev tyst. De höll andan och såg varandra i ögonen. Sen kom hunden. Den nosade och skällde runt bland de stilla kropparna. Strax bakom var en ung man i grå militäruniform och stålhjälm. Ljuskäglan spelade över kropparna. Systrarna blundade. En hand tog tag i Wieras kappa och drog runt henne. Hon blinkade i ljuset. Ficklampan växlade mellan deras smutsiga, svettglänsande ansikten. Först Wiera, sen Felicja. Sen tillbaka till Wiera. Soldaten vände sig och ropade mot dörröppningen. ”Zwillinge!” --- # Koncentrationslägret Birkenau, 7 september 1944 Wiera vred sig på britsen i det lilla undersökningsrummet. Hon försökte förtvivlat komma undan mannen i den vita labbrocken och sprutan som han höll i högerhanden. ”Säg åt henne att vara stilla. Proceduren blir bara mer smärtsam annars.” Mannens tyska var akademisk och korrekt, men tonen var varm, nästan medlidsam. ”Ja, doktor Mengele.” Sjuksköterskan översatte till polska och Wiera blev stilla. Hon visste att de hade rätt. ”Var är Felicja? Var är hon?” De tidigare dagarnas skrik hade ersatts av snyftningar. ”Hon mår bra. Allt är bra.” Sköterskan höll henne mot britsen och hon kände nålen gå in i armen. ”Var är hon? Visa mig henne! Jag vill se henne!” Hennes kropp domnade bort och sen försvann rummet runt om henne i ett grått töcken och ersattes av… något annat. En barack, doften av svett och mänsklig avföring. På översta britsen låg Felicja. Hon tittade tomt framåt med ofokuserade ögon. Wiera såg det, hörde det, kände dofterna. Men hon var inte ensam. Någon annan var där med henne. Doktorn stod bakom henne. Han hade fortfarande sprutan i handen. ”Sehr gut. Sehr, sehr gut.” --- # Krasnaja Strela, Bologoje-Moskovskoje, 10 juli 1962 Tåget hade stått stilla på stationen i tio minuter. Verdandi låg och tittade på den sovande Silke. Hon hade inte väckt henne än fastän hon kanske borde. Det var så tyst och stilla. Hon reste sig och tittade ut genom fönstret. På rangerbangården utanför stod diesellok och vagnar uppställda på stickspår och kastade långa skuggor i det gryende morgonljuset. Klockan över kupédörren visade fyra, Moskvatid. Det knackade på kupédörren. Det var den barska knackningen från deras konduktör, snarare än den lätta från vagnsvärdinnan. “Öppna, tack.” Silke ryckte till och satte sig upp. Hon såg sig förvirrad omkring i kupén. Verdandi stod framför henne och såg ut genom fönstret. Varför hade hon vaknat? Sen kom en knackning till “Öppna nu, identitetskontroll.” På ett par sekunder var Silke uppe vid dörren. Hon öppnade den på glänt. Mannen med den prydliga mustaschen på andra sidan såg nervös ut. “Identitetskontroll, Fräulein, inget att oroa sig för”. Han log ett tunt leende. En ensam svettpärla rann nerför hans vänstra tinning. Bakom honom syntes en liten grupp, två soldater med automatkarbin och en medelålders, tunnhårig man i grå kostym och brun gabardinöverrock. Han såg uttråkad ut. “Det hoppas jag verkligen, jag sov utmärkt, tack så mycket.” Silke tog fram de två kvinnornas östtyska pass. Konduktören tog emot dem och skickade dem vidare till mannen i kostym som snabbt bläddrade igenom dem.