![[streamreklam.png]] | Status | Klar | | -------------- | ------------------------------------------------------------------------- | | Rekommenderas | Ja | | Författare | Bengt G Nilsson | | Om författaren | https://bengtgnilsson.se/ | | Titel | Israel och hennes fiender | | Länk | https://www.bokus.com/bok/9789152728079/israel-och-hennes-fiender/ | | Publicerad | 2023-12-12 | | ISBN | 9789152728079 | | Content | https://www.patreon.com/posts/113810066 | | Läst | 2024-10-08 | | Tags | #litteratur #israel #haveristerna #palestina #hamas #plo #socialdemokrati | ### Allmänt Jag läste denna bok inför ett avsnitt av Haveristerna där Bengt G Nilsson skulle gästa. Se även [[Bengt G Nilsson - Lundin Oil och Sudan]]. ### Anteckningar #### Författarpresentation Bengt G Nilsson började skriva om Israel och Palestinakonflikten på 1980-talet, huvudsakligen för svenska vänstertidningar. Något senare blev han utrikesreporter på Sveriges Television och bevakade Mellanöstern särskilt under det första Gulfkriget, i början på 1990-talet. Han har gjort omfattande resor i Israel och skrivit flera böcker med anknytning till regionen. #### Förord Jag inkluderar citaten nedan ur förordet för att ge en kort och koncis bild av Nilssons ståndpunkt. > Om Hamas hade varit en någorlunda trovärdig förhandlingspartner så hade Gazaproblemet fått en lösning för länge sedan. > Hatet mot judarna är förankrat i den palestinska folksjälen och hålls vid liv genom en indoktrinering som börjar redan på förskolenivå. > Hamas är inte en organisation, det är en doktrin. Det vill säga, som definitionen lyder, "en lära eller teori som ligger till grund för ens beteende, särskilt politiskt eller militärt handlande". En doktrin kan inte besegras militärt. Den kan bara arbetas bort, långsamt och enträget. Det finns inga som helst tecken på att palestinierna skulle vara villiga att genomgå en sådan process. > Men boken handlar också om hur jag som reporter i Mellanöstern gradvis kom att förstå vad det palestinska ledarskapets strävan egentligen var. De ville inte ha fred, de ville inte nå en kompromisslösning med Israel. De ville krossa den judiska staten. #### Tillbaka till Israel Citatet nedan inkluderas av samma anledning som de fyra citaten från förordet. > Det här är min berättelse om Israel och Palestinafrågan. Boken är till stor del baserad på egna upplevelser och läsaren kan inte förvänta sig någon objektivitet i annan mening än att jag försöker hålla mig till sanningen, Men sanning är som alla vet svårdefinierad materia. Nilssons första resa till Israel var hösten 1972. Nilsson anser att frågan om vem som var i vilket område först har fått för stor uppmärksamhet och att fokus borde ligga på hur judar och araber ska kunna samexistera i det område som båda grupperna utan tvivel har starka historiska band till. Kort resonemang kring vissa av bosättarnas brutalitet mot araber och de rättsövergrepp de senare utsätts för, samt hur vissa israeler har "förråats av påtvingad militärtjänstgöring på de ockuperade områdena". Denna brutalitet och dessa rättsövergrepp gjorde det länge svårt för Nilsson att ge stöd till Israel, som han kallar "ockupationsmakt". Kort redogörelse för hur druserna, beduinerna och tjerkesserna velat bli en del av det israeliska samhället och välkomnats som fullvärdiga samhällsmedlemmar och medborgare. Nedan citat kommer innan en referens till den [artikel](https://timbro.se/smedjan/bengt-g-nilsson-darfor-har-jag-bytt-asikt-israel-palestinafragan/) som 2018 publicerades i Timbros nättidning Smedjan i vilken Nilsson redogör för sitt ställningstagande för Israel. > Många författare som skriver om Israel inleder med att berätta om hur de beundrade landet, men sedan bytte åsikt på grund av den israeliska ockupationspolitiken och började stödja palestinierna. Den resan har jag också gjort, men med en u-sväng på slutet. Sedan ett antal år tillbaka finns mina sympatier åter hos Israel, dock på andra bevekelsegrunder än tidigare och utan att för ett ögonblick glömma eller negligera de israeliska övergreppen på civila palestinier. Man skulle kunna säga att jag intagit en tredje ståndpunkt. Kort resonemang kring att det när Nilsson började att rapportera från regionen främst var vänsteroirenterad media som var intresserad av att köpa in material, och att dessa beställare hade det fanns en förväntan om att man var vänster. Hänvisning till [Civilisationernas kamp](https://www.bokus.com/bok/9789189696259/civilisationernas-kamp-mot-en-ny-varldsordning/) av [Samuel P. Huntington,](https://en.wikipedia.org/wiki/Samuel_P._Huntington) som beskrivs handla om "... islams blodiga gränser, om att framtida konflikter skulle utspela sig mellan kulturer och religioner, snarare än mellan politiska ideologier". Nilsson gjorde sin sista reportageresa till Israel och de ockuperade områdena 1995. Om Sveriges erkännande av och stöd till staten Palestina: > För att ett politiskt stöd till både Israel och den palestinska myndigheten skall vara trovärdiga krävs det att båda parter är seriöst inriktade på att uppnå varaktig fred och att lämna alla misshälligheter bakom sig. Så är inte fallet och därför blir Sveriges ekonomiska och politiska stöd till Palestina per automatik ett stöd till dem som vill se Israel utplånat. Angående att Israel är Mellanösterns enda demokrati: > Det är fullständigt häpnadsväckande hur den massivt odemokratiska arabvärlden inklusive den palestinska myndigheten - för att inte tala om Hamas - hålls om ryggen och ständigt ursäktas för sina brott mot mänskliga rättigheter, medan Israel hudflängs. Kort resonemang om Lars Werners bevekelsegrunder för att han [verkade för](https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/rostratt-for-invandrare-i-riksdagsval-198889_gc02k211/) att invandrare som ej är svenska medborgare borde få rösta i riksdagsvalet, Ilmar Reepalus [antisemitiska uttalanden](https://sv.wikipedia.org/wiki/Ilmar_Reepalu#Kontroverser) 2010, och Margot Wallströms fördömanden av ingripanden av israelisk polis och militär mot terrorister vilket av Simon Wiesenthalcentret [listades](https://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik) som en av 2016 års värsta antisemitiska händelser. Syftet med resonemanget är att visa på svenska politikers flathet och stundtals kontraproduktiva beteende när det kommer till antisemitism. Kort resonemang om status på Gazaremsan och Västbanken. Enligt Nilsson är Gazaremsan "i strikt formell mening" ockuperad trots Israels tillbakadragande 2005, och "den fortsatta ockupationen" av drygt halva Västbanken kvarstår som "ett hinder för en slutgiltig uppgörelse mellan Israel och palestinierna". #### Krig Bakgrund om och resonemang kring den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nassers stängning av Tiransundet 1967-05-22 som casus belli för Israel att 1967-06-05 attackera Egypten, Golanhöjderna (Syrien) och Västbanken (Jordanien). Sex dagar senare hade Egypten, Syrien, Jordanien och Irak besegrats, och Israel hade erövrat Sinaiöknen (inklusive Gazaremsan), Västbanken (inklusive östra Jerusalem) och Golanhöjderna. Hänvisning till [Armies of Sand](https://www.bokus.com/bok/9780197524640/armies-of-sand/) av [Kenneth M Pollack.](https://en.wikipedia.org/wiki/Kenneth_M._Pollack) Pollack menar att de arabländernas totala nederlag har en kulturell dimension där officerarna dels är inkompetenta och oförmögna att anpassa sig efter oväntade situationer, men också där de inte vill eller vågar rapportera dåliga nyheter uppåt i befälshierarkin. Kort redogörelse för Oktoberkriget 1973, där Egypten och Syrien anföll Israel under Yom Kippur. Detta föregicks av att Egyptens Anwar Sadat skickade trevare om fred som avvisades av Israels Golda Meir. Arabländerna rönte initiala framgångar, men kriget vände snabbt och de tvingades till fred efter att israelisk militär närmade sig Kairo respektive Damaskus. Egypten och Israel kunde dock ingå fred 1977, vilket gjorde att Egyptens Anwar Sadat och Israels Menachem Begin belönades med Nobels fredspris året därpå. Israels framgångar beskrivs i Armies of Sand bero på att det israeliska samhället skiljer sig på ett flertal viktiga punkter från dess arabiska grannar. Israel är ett egalitärt samhälle där både män och kvinnor gör militärtjänst, israeler är till sin natur nationalistiska vilket ger förhöjd stridsmoral, och Israel är generellt väldigt intresserade av de arabiska grannländernas alla förehavanden. Det ter sig som att motsatsen till dessa punkter är sann för de arabiska grannländerna. #### Genesis Kapitlet inleds med en referens till [Resa till Jerusalem](https://libris.kb.se/bib/28256) av [Fredrik Böök,](https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_B%C3%B6%C3%B6k) som beskrivs som "ett oerhört viktigt och välskrivet tidsdokument". En anledning till detta är att boken gavs ut 1925, då den sionistiska rörelsen var igång, men före Förintelsen. Nilsson menar att all litteratur skriven efter Förintelsen om sionismen och det judiska anspråket på den mark som idag är Israel är starkt färgad av denna, vilket då Resa till Jerusalem inte är. Nilsson konstaterar också att Böök, trots att han i Resa till Jerusalem ger uttryck för både sympati och beundran inför det judiska folket och deras strävan, senare blev en nazistsympatisör som bland annat kallade Adolf Hitler för ett "politiskt geni". Nilsson återberättar passager ur Resa till Jerusalem, i vilka Böök söker förstå vilken samhällsgrupp bland de araber som bor i Palestina som inte önskar judisk immigration. Han kommer fram till att det inte är de fattiga bönderna, ej heller de lite rikare markägarna, utan snarare den välbärgade medelklassen. Ett vittnesmål från en person ur denna grupp som Böök återberättar innehåller främst antisemitiskt nonsens, som t.ex. att judarna själva bär skulden för pogromerna i Jaffa 1921 och i Jerusalem 1922. Nilsson skriver: > Palestina har aldrig existerat som nationalstat. Det är ett faktum som inte ändras av att Sverige har gett diplomatiskt erkännande till staten Palestina. Inte ens svenska UD tror på innehållet i det erkännandet. I UD-dokumentet Bedömningsunderlag för ny samarbetsstrategi med Västbanken/Gaza kan man läsa: "Palestina är inte en stat och den palestinska myndigheten (PA) har varken kontroll över det palestinska territoriet eller gränserna". Det dokument Nilsson hänvisar till finns [här.](https://regeringen.se/contentassets/a75a2fe979bb45cfa96ad1db140326e3/sidas-bedomningsunderlag-for-ny-samarbetsstrategi-med-vastbankengaza) Vidare konstaterar Nilsson att det går alldeles utmärkt att kalla de araber som bor i området för palestinier, då "Palestina är en urgammal benämning på det geografiska området i södra Levanten mellan Jordanfloden och Medelhavet". Det som däremot aldrig har existerat är som sagt en palestinsk nationalstat. Den "palestinska nationen" är en tankekonstruktion skapad efter 1948. Kort redogörelse för händelserna kring [Sykes-Picot-avtalet,](https://en.wikipedia.org/wiki/Sykes%E2%80%93Picot_Agreement) [Balfourdeklarationen,](https://en.wikipedia.org/wiki/Balfour_Declaration) [Den stora revolten,](https://en.wikipedia.org/wiki/1936%E2%80%931939_Arab_revolt_in_Palestine) och den efterföljande [Peel-kommissionen.](https://en.wikipedia.org/wiki/Peel_Commission) Kort redogörelse om stormuftin Haj Amin al-Husseini, som förde ett nära samarbete med Hitler och Nazityskland. Amin al-Husseini förlorade efter andra världskriget sakta sin relevans. Nilsson menar att den guilt by association som ofta smetas på den palestinska kampen på grund av Amin al-Husseinis samarbete med nazisterna "synes något orättvist och historiskt felaktigt". Nilsson nämner väldigt kort en släkting till Amin al-Husseini, Feisal Husseini. Denne har Nilsson inte bara träffat utan även intervjuat. Omdömet om honom är att han hade "kunnat bli en ansvarskännande ledargestalt". Kort redogörelse för hur Amin al-Husseini tog sin tillflykt till Egypten efter andra världskriget, och att cirka 2.000 tyska nazister arbetade inom den egyptiska statsapparaten efter kriget. De senare inflytande var stort, och kanske var det därför som en ung Anwar Sadat skrev [ett hyllningsbrev](https://www.jta.org/archive/hausner-discloses-sadat-lauded-hitler) till Adolf Hitler som publicerades i tidningen Al Musawar. Redogörelse över försök av FN att dela upp området efter andra världskriget. [FN-resolution 181](https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-185393/) röstades igenom i FN's generalförsamling och godkändes av sionisterna, men ratades av araberna. I maj 1948 utropades Israel som stat och blev då anfallna av Egypten, Transjordanien (Jordanien), Irak och Syrien. De anfallande länderna fick också senare förstärkning från Saudiarabien, Jemen och Marocko. Folke Bernadotte fick i juni 1948 i uppdrag av FN att få till ett vapenstillestånd i området, men det gick inget vidare. Folke Bernadotte [mördades](https://en.wikipedia.org/wiki/Lehi_(militant_group)#Assassination_of_Count_Folke_Bernadotte) 1948-09-17 av terroristgruppen Lehi/Sternligan. Resultatet av detta krig blev att stora delar av de områden som enligt FN's plan skulle ha ingått i en palestinsk stat togs över av Israel, samtidigt som Transjordanien tog stora delar av Västbanken, och Egypten tog Gazaremsan. Efter det fanns det helt enkelt ingen mark kvar att bilda en palestinsk stat på. #### Exodus Nilsson använder sig främst av de siffror som går att finna på Wikipedia vad gäller fördrivningarna av araber efter staten Israels etablering. Han hänvisar till [denna samling](https://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_exodus) artiklar. I september 1949 fastslog FN att cirka 711.000 araber hade flytt, och att merparten av dem hade hamnat på den av Jordanien ockuperade Västbanken eller på den av Egypten ockuperade Gazaremsan. Omkring 156.000 araber stannade i det som nu var Israel och blev sedermera israeliska medborgare, men inte innan de blivit utsatta för reserestriktioner, återkommande utegångsförbud och andra "speciella villkor". Kort redogörelse över massakern på araber i [Deir Yassin,](https://en.wikipedia.org/wiki/Deir_Yassin_massacre) massakern på judar i kibbutzen [Kfar Etzion,](https://en.wikipedia.org/wiki/Kfar_Etzion_massacre) och massakern på arabiska israeler i byn [Kfar Kassem.](https://en.wikipedia.org/wiki/Kafr_Qasim_massacre) I fallet med den senare dömdes de skyldiga israeliska soldaterna till långa fängelsestraff, men Israels premiärminister [David Ben-Gurion](https://en.wikipedia.org/wiki/David_Ben-Gurion) reducerade kraftigt dessa straff, precis som han gjorde för de medlemmar i Lehi/Sternligan som dömdes för att ha mördat Folke Bernadotte. Nilsson om vad den arabiska inställningen till Israel har fått för utfall: > Ingen kan säga hur framtiden hade gestaltat sig med en annan arabisk attityd. Kanske hade vi ändå fått se krig och blodspillan. Vad man dock med säkerhet kan fastställa är att de civila araber som drevs på flykt i samband med det första kriget förvandlades till historiska offer för en arabisk politik som med mindre justeringar har varit i princip oförändrad sedan 1948. Denna politik kan enklast sammanfattas med de tre orden vägran, vägran, vägran. > > Vägran att erkänna staten Israel. Vägran att ta ansvar för flyktingarna. Vägran att kompromissa för att uppnå en varaktig fred. De stora förlorarna var inte Israel, inte heller makthavarna i Israels arabiska grannländer, utan naturligtvis de palestinska flyktingarna. Benny Morris om att det är att föredra att [utföra etnisk rensning framför att bli folkmördad.](https://www.youtube.com/watch?v=qXsRPs1bhYQ) FN's generalförsamling klubbar 1949-12-08 igenom bildandet av United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East, även känt som UNRWA. Organisationens syfte är att i bästa möjliga mån ta hand om de över 700.000 palestinska flyktingarna eller "personer vars normala bosättningsort var palestina mellan juni 1946 och maj 1948, som förlorade såväl sina hem som sina försörjningsmöjligheter som ett resultat av den arabisk-israeliska konflikten 1948". Även dessa personers efterlevande på den manliga sidan räknas som flyktingar. Arabförbundet kom överens sinsemellan om att inga palestinska flyktingar som hamnat i något av de flyktingläger som administrerades av UNRWA i länderna kring Israel skulle erbjudas eller ges medborgarskap i det landet, då detta befarades minska dennes incitament att vilja återvända till sitt hem vilket i sin tur skulle minska trycket på Israel. Ungefär samtidigt lämnade den judiska befolkningen i de omkringliggande arabländerna sina hem och flyttade till västländer som USA och Frankrike, och framför allt till Israel, där de togs emot med öppnar armar. Redogörelse för Jordaniens behandling av palestinierna, relationen till de övriga arabländerna och om hur det 1993 till slut blev ett fredsavtal med Israel. #### Arafat Så här beskriver Nilsson sitt intryck av Yassir Arafat efter deras första möte: > Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad från Jerusalems basarkvarter, med sinn skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde. Referens till [Arafat](https://www.bokborsen.se/view/Alan-Hart/Arafat/3275381?srsltid=AfmBOor7L_uD4o7a8zjIJe1P3DbBGAbuc32BCx81KI90afJNdSS0S-X-) av [Alan Hart](https://en.wikipedia.org/wiki/Alan_Hart_(writer)) som Nilsson beskriver som "ett biografiskt standardverk". Alan Hart gick från att anse att "... judarna är den västerländska civilisationens intellektuella elit" till att på äldre dagar bli alltmer antisemitisk, men åsikter i stil med sionismen var ett kolonialt projekt som hade korrumperat FN, och att sionisterna var de nya nazisterna. Kort redogörelse för Arafats bakgrund och hur han kom att bli ordförande för PLO. Kort redogörelse för hur Arabförbundets medlemmar möttes i Sudans huvudstad Khartoum i augusti 1967, efter nederlaget i sexdagarskriget, och uttalade de tre nejen. Nej till fred med Israel, nej till att erkänna Israel och nej till förhandlingar med Israel. Även referens till [Allon-planen.](https://en.wikipedia.org/wiki/Allon_Plan) Kort redogörelse för Arafats och PLO's tid i Jordanien och hur de slutligen kastades ut 1970 på grund av [ett flertal flygplanskapningar](https://en.wikipedia.org/wiki/Dawson%27s_Field_hijackings) där planen landades i Jordanien. PLO fördrevs och hamnade först i Syrien, men fördrevs även därifrån på grund av Arafats missämja med landets president Hafez Assad. Slutligen hamnade PLO och Arafat i Libanon, där de snabbt började återupprepa det beteende som hade gjort dem så illa omtyckta i Jordanien. Kort redogörelse över de mer spektakulära terrorattentaten utförda av bland andra Svarta september med PLO och Arafats goda minne efter att PLO hamnat i Libanon. Arafat upplöste 1973 Svarta september och förbjöd samtidigt terroristaktioner utanför Israel. Terrorattackerna fortsätter och måltavlan är alltid judar i allmänhet, inte bara israeler. Kort redogörelse över [operation Thunderbolt.](https://en.wikipedia.org/wiki/Entebbe_raid) Kort redogörelse över Arafats relation till Palme, PLO's inofficiella ambassad i Stockholm ledd av doktor Eugene Makhlouf, och kopplingen till den socialdemokratiska, kristna Broderskapsrörelsen, som numera heter Tro och solidaritet. Palmes inbjudan av Arafat och det faktum att han "missionerade" för honom och PLO gjorde att vissa ansåg att han ställde sig på terroristernas sida. Kort redogörelse för [Dalal Mughrabis](https://en.wikipedia.org/wiki/Dalal_Mughrabi) delaktighet i terroristdåd, samt konstaterande om att hon efter sin död blev en av PLO's mest hyllade martyrer och att flertalet skolor och andra inrättningar bär hennes namn. Hon har också glorifierats i [skolböcker](https://unwatch.org/fact-checking-unrwa-claims-about-teachers-and-education/) som använts av personal från UNRWA. Referens till [Tyst diplomati](https://libris.kb.se/bib/7156273) av [Susanne Palme](https://sv.wikipedia.org/wiki/Susanne_Palme) gällande hur [Sten Andersson,](https://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Andersson) då svensk utrikesminister, i april 1988 hoppades att Israel skulle ta avstånd från mordet på [Khalil al-Wazir,](https://en.wikipedia.org/wiki/Khalil_al-Wazir) även känd som Abu Jihad, Yassir Arafats högra hand. Tyvärr för Sten Andersson så var det Israel som hade mördat honom. Sten Andersson var sedan tidigare inbjuden till ett firande av Israels 40-årsjubileum, men han ställde in då han ansåg att hans medverkan hade förstört Sveriges förtroendekapital hos palestinierna. Kort redogörelse för vad Nilsson anser vara startskottet för Sveriges aktiva engagemang i frågan om Israel/Palestina; den dåvarande svenska FN-ambassadören anders Ferms uttaland einförFN's generalförsamling: > Det kan inte finnas två uppsättningar internationell lag i världen - en för Israel och en för resten av oss. Palestinierna lever som andra klassens medborgare på sin egen jord. Sten Andersson fick senare försvara Anders Ferms uttalande i riksdagen och läste då högt ur telefonkataloge gällande svenska medborgares totalförsvarsplikt och menade att detta även gällde palestinierna. > Kampen ska fortsätta tills dess hela landet är befriat. Ingen hänsyn togs till arabländernas provokationer innan sexdagarskriget och att segern i detta krig var anledningen till att Israel ockuperade Västbanken och Gaza, ej heller till Yassir Arafats personliga löften om att utplåna staten Israel. Kort redogörelse för nyhetsrapporteringen om den första intifadan 1987, varvat med rapportering om polisens våld mot svarta demonstranter i Sydafrika. Både Israel och Sydafrika sågs då som apartheidstater. Kort redogörelse om uppkomsten av UD-arbetsgruppen Studiegruppen, men det ambitiösa målet att skapa fred i Mellanöstern. Gruppen skulle bestå av Sten Andersson, Anders Bjurner och Mathias Mossberg Väldigt kort redogörelse om [Oslo-avtalet](https://en.wikipedia.org/wiki/Oslo_Accords) och det fredserbjudande Ehud Barak lade fram på [Camp David.](https://en.wikipedia.org/wiki/Camp_David_Accords) Nilsson citerar Pierre Schori som skriver följande i sina memoarer [Minnet och elden:](https://www.bokus.com/bok/9789173436274/minnet-och-elden-en-politisk-memoar-med-samtida-synpunkter) > Camp David var säkert det närmaste man kan komma ett genombrott. Barak kom med ett bud som ingen israelisk premiärminister någonsin vågat presentera. Till Göran Persson och oss andra sa Barak, att han trodde sig kunna vinna en majoritet för sitt förslag i Knesset, understödd av en fredslängtande folklig opinion. > > Barak föreslog att den palestinska staten i en första omgång skulle skapas på en yta motsvarande 73 procent a den av Israel ockuperade Västbanken och 100 procent av Gaza. Under en period på tio till femton år skulle sedan upp till 90-91 procent av Västbanken ha övergått till den palestinska myndigheten. Israel skulle då ha stängt 63 bosättningar. Samtidigt skulle palestinierna också få kontroll över större delen av östra Jerusalem och delar av Gamla stan. Enligt Schori var Arafats svar på detta erbjudande följande: > Palestinierna menade att all ockuperad mark skulle utrymmas enligt FN-resolutionerna. Först därefter skulle Arafat ge order om att avväpna vad israelerna kallade terroristgrupperna på den palestinska sidan. En annan fråga som inte fick en lösning var det palestinska kravet till rätt att återvända. Kort redogörelse över hur Mahmoud Abbas 2008 fick ett liknande fredserbjudande av den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert, som han avböjde. Kort redogörelse för Yassir Arafats korruption, bland annat att chefen för israelisk underrättelsetjänst påstod att Arafat förfogade över en förmögenhet på över 1.3 miljarder dollar, och att amerikanska revisorer vid en granskning hittade tillgångar på närmare en miljard dollar. #### Vår man i Jerusalem Intressant redogörelse över Arnold Hjertströms och Sylvia Salmans gärning i området, men inga anteckningar. #### Israelfrågan i den svenska debatten Kort redogörelse för omständigheterna kring att Israel 2005 tvångsförflyttade 8.000 judar från Gazaremsan, och samtidigt rev fyra bosättningar på Västbanken. Enligt vissa analytiker anses Israels frivilliga tillbakadragande från Gaza som ett svaghetstecken bland araberna. Kort sammanfattning av Israels största kritiker och försvarare i en svensk kontext, med referens till Med skuldkänslan som drivkraft - om svenska Israelvänner och västfiender, av David Andersson. Även ett resonemang om när statens Israels och israelernas behandling av palestinierna började att likställas med nazisternas behandling av judarna under Förintelsen. Kort redogörelse för den marockanskättade Ahmed Ramis projekt Radio Islam, den antisemitism han spred via denna, och de många kända svenskar som kom till hans försvar. Bland dessa utmärker sig Jan Guillou och Jan Myrdal. Nilsson träffade prefekten Sigbert Axelsson redan på 70-talet och det var hans utspel om anklagelserna om antisemitism som riktades mot Ahmed Rami som fick Nilsson att ifrågasätta om det fanns täta skott mellan antisionism och antisemitism. När det kommer till arabernas agens och egna ansvar för situationen skriver Nilsson följande: > Att de dysfunktionella arabstaterna är dysfunktionella på grund av djupt liggande, ålderdomliga samhällsstrukturer i kombination med religiös tro, och att dessa strukturer reproduceras av praktiskt taget samtliga medborgare, har sällan blivit föremål för analys. Enklare uttryckt; araberna är ansvariga för formandet av de samhällen de lever i. Strax därefter skriver Nilsson detta stycke: > I den svenska offentliga debatten kan man ofta spåra föreställningen att araber måste särbehandlas eftersom det r synd om dem. I förnekandet av hedersvåldets existens, i relativiseringen av problemen i invandrartäta förorter, i tystnaden kring överrepresentationen av muslimska invandrare i brottsstatistiken, i den arabiska antisemitismen i exempelvis Malmö, överallt finns föreställningen om att araber i grund och botten är offer. #### Det stora socialistiska experimentet Nilsson kom till Israel hösten 1972 och blev anvisad till kibbutzen Dvir i Negevöknen, i södra Israel. Där stannade han i nio månader. Området hade erövrats under kriget 1948 och kibbutzen grundades för att etablera en israelisk närvaro. På denna tid kallades en jude född i Israel för "sabra", vilket är namnet på en kaktusfrukt och även [Ruth Bat-Seraphs](https://en.wikipedia.org/wiki/Sabra_(character)) kodnamn. Mjuk på insidan, men taggig på insidan. Den israeliska mönstermedborgaren är bonde, intellektuell och soldat, allt i ett. Sovjetunionen var först att erkänna Israel som stat. Stalin var övertygad om att Israel skulle bli en kommunistisk stat, detta efter att ha läst rapporter om alla dessa socialistiska kibbutzer. Kort redogörelse för hur Tage Erlander och Olof Palme såg på Israel (innan sexdagarskriget 1967 i den senares fall). #### Den svenska Palestinalobbyn Kort redogörelse för framväxten av lobbygrupper och solidaritetsrörelser som Palestinagrupperna i Sverige (PGS) och Judar för en israelisk-palestinsk fred (JIPF) och deras strävan efter att Israel skulle lämna de ockuperade områdena på Gazaremsan och Västbanken. Redogörelse över resan med den grekiska färjan Al Awda mot Haifa 1988, tillsammans med svenska palestinaaktivister och palestinska flyktingar, anordnat av [Bassam Abu Sharif](https://en.wikipedia.org/wiki/Bassam_Abu_Sharif) å PLO's vägnar. Paralleller i händelseförloppet med Ship to Gaza. Kort redogörelse av hur Israel inledde sin offensiv i Libanon 1982, [massakrerna i Sabra och Shatila,](https://en.wikipedia.org/wiki/Sabra_and_Shatila_massacre) och den efterföljande [Kahan-kommissionen](https://en.wikipedia.org/wiki/Kahan_Commission) som utpekade dåvarande försvarsministern Ariel Sharon som indirekt ansvarig för massakrerna. #### Sopa bort det krossade glaset Lång redogörelse om frisläppandet av 1.027 palestinier i utbyte mot den israeliske soldaten [Gilad Shalit](https://en.wikipedia.org/wiki/Gilad_Shalit) med anekdoter on Arnold Roth och hans familj som fond. Även om [Ahlam Tamimi,](https://en.wikipedia.org/wiki/Ahlam_Tamimi) en terrorist som var en av dem som släpptes i utbyte mot Gilad Shalit, och hur hon lever i Jordanien och hyllas som en hjälte. Kort redogörelse för hur de palestinska martyrfonderna finansieras, fungerar och hur de summor som betalas ut är långt mer än vad som går att tjäna på vanligt arbete, och troliga konsekvenser av detta. Dessa pengar ses av vissa, bland annat före detta utrikes minister Ann Linde, som ett slags socialbidrag. #### Intifada Längre redogörelse för Nilssons och Donald Boströms upplevelser i Nablus under [den första intifadan](https://en.wikipedia.org/wiki/First_Intifada) 1987. Nilsson beskriver skillnaden i hur man som journalist kan interagera med israeliska soldater jämfört med hur det är i många andra delar av världen. Jämförelser görs med delar av Afrika, Jugoslavien under inbördeskriget och de arabländer som angränsar Israel. #### Gränsöverskridare Längre redogörelse för Nilssons intervju med [Bassem Eid,](https://en.wikipedia.org/wiki/Bassem_Eid) före detta forskare för människorättsorganisationen [B'Tselem](https://www.btselem.org/) som berättar om sin syn på Arafat och palestinska ledare överlag, den första och den andra intifadan, och hur klanstrukturerna inom det palestinska samhället används för att outsourca det som det palestinska ledarskapet borde ägna sig åt. Bassem Eid uttrycker också kritik riktad mot UNRWA, menar att ingen som arbetar för organisationen har något egentligt incitament att lösa palestiniernas situation. Nilsson fortsätter sedan i detta kapitel att kritisera både UNRWA's ledning och metodik. Kärnverksamheten är sjukvård och utbildning. Antiisraelisk propaganda, regelrätt antisemitism och hyllande av terrorism är vanligt i skolböckerna. #### Kränkningar, fängslanden och tortyr Längre redogörelse över hur palestinska fångar behandlas av den palestinska myndigheten på Västbanken. Misshandel, tortyr och dödsfall är inte ovanligt. Påstådda brottslingar döms till döden. Den palestinska myndigheten, likt sin israeliska motpart, ägnar sig också åt att hålla människor (palestinier) i "administrativt förvar". Kapitlet beskriver också kort hur allmänt korrupt, auktoritärt och patriarkalt det palestinska samhället är, med få demokratiska fri- och rättigheter. #### Klanen och det palestinska självstyret Resonemang kring skillnaden mellan en rättsstat och ett klansamhälle. Nilsson citerar Mark S. Weiner, professor i juridik och författare till [Klanvälde: från stamsamhälle till rättsstat.](https://www.bokus.com/bok/9789187852572/klanvalde-fran-stamsamhalle-till-rattsstat/) > En stat skyddar sina medborgare; klanmedlemmar skyddar sina kusiner. Beskrivning av skillnaden mellan Gazaremsan, där Hamas ser klanstrukturerna som konkurrerande och bekämpar dem, och Västbanken, där de palestinska myndigheterna istället försöker att nyttja klanstrukturerna för egen vinning. Nilsson konstaterar att det inte går att skapa demokrati genom att "gödsla med biståndspengar", och att istället för att upprepa mantrat om en tvåstatslösning borde andra alternativ utforskas. #### De statslösa palestinierna Allmänt om mängden statslösa människor i världen, varför de är statslösa och var de finns. Vidare om att det idag finns 5.5 miljoner palestinska flyktingar, varav de flesta är statslösa. I Libanon förvägras palestinier medborgarskap då detta skulle förändra maktbalansen i landet till fördel för sunnimuslimerna. Samma upplevda problem med demografi är också det som förhindrar att Israel skulle acceptera en fullständig rätt att återvända för alla palestinska flyktingar. Det enda land angränsande Israel där palestinier är accepterade är Jordanien. Vissa israeliska politiker menar att palestinierna redan har ett land och att detta land är Jordanien. Nilsson skriver: > Enligt Israels högsta domstol är Gaza fortfarande formellt ockuperat och det innebär att det är ockupationsmaktens, Israels, skyldighet att se till att det finns mat och medicin där. Nilsson citerar Thomas Hammarberg, som å Utrikespolitiska institutets vägnar författat rapporten [Justice Postponed:](https://www.ui.se/globalassets/aktuellt/2018/justice_postponed_digital_version_isbn.pdf) > The continued agony of the refugees is the product of the unresolved conflict as a whole. Nilsson håller dock inte med om detta utan menar att kausalitetssambandet är det omvända, att det är flyktingarnas lidande lett till den olösliga konflikten. Om de palestinska flyktingarna hade tillåtits bosätta sig permanent i de länder de flydde till 1948 så hade det sett annorlunda ut idag. Sverige är en av de största bidragsgivarna till UNRWA, som Nilsson menar ägnar sig åt "nyproduktion av statslösa människor". #### Det grundläggande problemet Nilsson återger samtal med [Lars Adaktusson,](https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Adaktusson) som också varit verksam som reporter i regionen. Adaktusson menar att övrig västerländsk media, exempelvis BBC, var bättre på att ta med både det palestinska och det israeliska perspektivet på händelser. Adaktusson menar att detta beror på att Sverige sedan 1960-talet har haft en journalistkår som lutar mer åt vänster och att detta färgat rapporteringen särskilt i frågan om Israel/Palestina. Adaktusson anser att grundinställningen i svensk media är att konflikten beror på den israeliska ockupationen av Gazaremsan och Västbanken, och bosättningarna. Själv anser han att grundproblemet är att Israel som stat är utsatt för existensiella hot. Adaktusson kritiserar också rapporteringen från Sveriges Radio, då han anser att deras Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén haft sin tjänst alldeles för länge. #### Ett livskraftigt Palestina Nilsson citerar dåvarande utrikesministern Margot Wallströms uttalanden från 2014, då Sverige erkände Palestina som stat, gällande de reservationer som gjordes gällande kriterierna för en stat, nämligen att den ska ha ett avgränsat territorium, en fast befolkning och en regering som kontrollerar territoriumet. > Det finns ett territorium, om än med icke fastställda gränser. Samma situation gäller även för Israel. Det finns också en befolkning. Och det finns en regering med möjlighet att uppvisa ire och yttre kontroll. Senare i texten skriver Margot Wallström: > Den Palestinska myndigheten har förvisso inte full kontroll över Palestina, vare sig på Västbanken eller i Gaza. Kort redogörelse om den rapport som docenten Sune Persson 1997 tog fram på uppdrag av Sida. I denna rapport sågar han den Palestinska myndigheten och Arafat, samt rekommenderar att allt bistånd till dessa ska upphöra. Ett citat från Sune Persson: > Inga pengar bör ges till den korrumperade Palestinska myndigheten. Kort redogörelse över före detta försvarsministern Peter Hultqvists skepsis mot Israel och hans vurmande för palestiniernas sak. #### En möjlig framtid I detta kapitel försöker Nilsson att knyta ihop säcken och sia om framtiden. Det börjar med en jämförelse kring hur den israeliska staten agerade efter det terrordåd som begicks av Baruch Goldstein kontra hur palestinska och arabiska ledare och regimer hanterar motsvarande händelser. Nilsson ser inte det palestinska kravet på att 5.5 miljoner flyktingar ska få återvända som realistiskt. Istället bör dessa flyktingar, som idag bor i flyktingläger i de angränsande arabländerna, integreras där. Vidare anser Nilsson att gränserna bör återgå till de som rådde i juni 1967. En palestinsk stat i federation med Jordanien kan då existera på Västbanken, en idé som har ett relativt stort stöd hos palestinierna. #### Uppsala, november 2023 Inga anteckningar.