# Vanliga problem i akademiskt skrivande Det här dokumentet tar upp vanliga problem i studentarbeten. Mest handlar det om språkliga brister och problem som ofta återkommer i designen av vetenskapliga studier. Texten bygger på mina erfarenheter av undervisning i statsvetenskap och på ämneslärarprogrammet med inriktning mot samhällskunskap. De konkreta exemplen i texten kommer därför ofta från politiken eller från skolvärlden. Råden bör ändå kunna vara till nytta för studenter i flera andra samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen. Dokumentet är ständigt under arbete. Nya delar tillkommer och gamla delar ändras. I processen händer det att språkliga fel smyger sig in även här. Jag åtgärdar felen i den takt jag upptäcker dem. Hör gärna av dig om du ser något som är oklart: [email protected] Använd menyn till höger för att navigera i dokumentet. (Fungerar ej på mobila enheter.) >[!hint] Delning >Vill du dela en länk till ett visst avsnitt kan du göra det genom att klicka på ikonen som dyker upp när du håller pekaren över en rubrik. --- # 1. Arbetets anknytning till kurslitteraturen Många studentarbeten lider av en svag anknytning till kurslitteraturen. Försök alltid använda all kurslitteratur som är relevant för examinationsuppgiften. Bruka litteraturen för att **ge läsaren en bakgrund till dina egna resonemang**, för att **underbygga dina påståenden och slutsatser**, som en **källa till begrepp, teorier och modeller**, samt för att låna **inspiration till praktiska tillämpningar**. Behandla kurslitteraturen som **en ständigt närvarande samtalspartner** som du argumenterar med eller emot för att lösa uppgiften. >[!tip] Försumma ingen läsning >Glöm inte att lärare blir *mer benägna att överväga högre betyg när de känner sig trygga med att studenten behärskar en stor del av kursmaterialet*. Använd denna insikt till din fördel genom att läsa in dig på all litteratur och visa upp de färdigheter du har tillägnat dig när du skriver dina uppgifter. --- # 2. Allmänna råd ## Den viktigaste språkregeln Språk handlar om att kommunicera över en avgrund. Det finns ingen direkt kontakt mellan människors medvetanden. Vår enda möjlighet att nå varandra är att sända ut kodade signaler i rymden mellan oss och hoppas att de fångas upp och avkodas på det sätt vi avsett. Framgångsrik kommunikation kräver att budskapets avsändare och mottagare delar kodnyckel, det vill säga att de använder samma apparat för kryptering och avkryptering. Som tur är tillhandahåller språkets grammatik och konventioner just en sådan kodknäckningsmaskin. Om vi känner till och följer språkets regler förbättrar vi våra möjligheter att göra oss förstådda och att förstå andra. Språkets regler ska emellertid inte följas för följandets egen skull. Faktum är att det inte går att hitta någon självklar regel att följa i alla situationer. För det första finns det en gräns för hur väl vi kan översätta våra intentioner och upplevelser till språkliga uttryck. Språket är ett försök att fånga världen i symbolisk form, men världen *som sådan* ryms aldrig fullt ut i språket. För det andra rymmer varje språk många fler uttrycksmöjligheter än någon formell grammatik kan hantera. Varje språkanvändare har ett närmast oändligt antal ordkombinationer att välja mellan. Inga allmänna regler kan fullständigt tämja detta fält. För det tredje förändras språkanvändningen hela tiden. Gamla termer ändrar betydelse medan nya tillkommer. Olika samhällsgrupper utvecklar sina egna dialekter och sociolekter. En regel som gällde i går kan därför vara bortglömd i morgon. Sammantaget betyder detta att ett slaviskt följande av språkliga regler ibland kan motverka effektiv kommunikation. Om du någon gång tvingas välja mellan att följa en formell regel och att uttrycka dig på ett sätt som du vet att din mottagare kommer att förstå så bör du självklart välja det senare. Inget av detta är dock en ursäkt för slarvigt språkbruk. Tal och text är alltid krypterade meddelanden som kräver en delad kodnyckel för att skickas och tolkas på rätt sätt. Språkets regler är inte perfekta, men vi klarar oss inte utan dem. Lär dig därför konventionerna innan du börjar bryta mot dem. ## Den akademiska stilen - Det språkliga idealet är en klar, enkel och korrekt akademisk sakprosa som gör det så lätt som möjligt för läsaren att följa med i din text och i din argumentation. Undvik slarvigt talspråk, byråkratisk ”kanslisvenska” och onödigt komplicerad akademisk jargong. Försök att använda samma stil genom hela texten. **En lämplig stilnivå och ton att efterlikna finner du ofta i din utbildnings läroböcker.** - **Undvik onödigt komplicerade ord och meningsbyggnader.** Specialiserade fackuttryck och tekniska termer kan inte undvikas i akademiska sammanhang, men de kan ofta förklaras på ett enkelt sätt. - **Skriv så konkret som möjligt.** Undvik svepande, vaga och mångtydiga formuleringar. Sträva efter hög precision i begreppsanvändningen. - **Tänk på strukturen.** För att läsaren ska hänga med i din text måste du presentera fakta och argument i en logisk ordningsföljd. Här måste du tänka på *textbindningen*, så att varje mening hänger ihop med vad som har sagts tidigare och vad du är på väg att säga. Jobba också med *styckesindelningen* så att du avhandlar en tanke i taget och avslutar varje resonemang innan du går vidare. Arbeta medvetet med *metatext* (se nedan) för att introducera och sammanfatta varje textavsnitt. I längre texter behöver du också fundera kring lämpliga *rubriker* och *underrubriker* som kan ge din läsare vägledning genom textens olika delar. - **Personliga åsikter, erfarenheter och observationer** är inte förbjudna men i akademiska sammanhang måste de relateras till uppgiftens syfte, underbyggas med empiriska belägg och sättas i relation till kurslitteratur, tidigare forskning och teoretiska argument om de ska ha vetenskapligt värde. Svaret på den vanliga frågan “Får man verkligen skriva ‘jag’ i akademiska texter?” är med andra ord att det beror på vad “jag” gör i det aktuella sammanhanget. ## Grundläggande tips - **Använd alltid rättstavnings- och grammatikfunktionerna** i din ordbehandlare. Datorn hittar inte alla slarvfel, men den fångar upp många av dem. - **Att skriva är att *skriva om.*** Alla utkast kan förbättras. Gå alltid igenom din text flera gånger. - **Att skriva är att *stryka.*** Alla första utkast kan förkortas. Redigera din text hårt. Skär bort onödiga avsnitt, formuleringar och ord. De flesta första utkast kan kortas med minst en tredjedel utan förlust av något väsentligt. Arbeta mening för mening och stycke för stycke, och fundera på vad som kan uttryckas på ett mer kortfattat sätt. (För handfasta råd om att trimma text på engelska, se Helen Swords bok *The Writer’s Diet* och [hemsidan med samma namn](https://writersdiet.com/).) - **Planera för att hinna korrekturläsa** innan du lämnar in din text. - **Låt någon annan läsa texten** och markera/kommentera alla avsnitt de finner otydliga. Säg till din läsare att vara hård och markera allt som är oklart. - **Läs alltid texten högt för dig själv eller för någon annan.** Då hör du vad som flyter som det ska och vad som låter konstigt. Hoppa inte över detta steg! - **Skriv ut texten och läs den på papper.** Ändra gärna teckensnitt eller teckenstorlek. Då tvingar du dig själv att se texten på ett nytt sätt. På så sätt blir det mycket lättare att upptäcka problem som du inte har sett när du läst på skärmen. - **Korrekturläs texten mening för mening eller stycke för stycke *baklänges***. När du läser texten i den vanliga riktningen är det lätt att tappa koncentrationen eftersom du redan tror att du vet vad som står i varje del. Genom att byta riktning tvingar du dig själv att granska vad du faktiskt har skrivit och bedöma om varje mening är sammanhängande och begriplig. - **Du blir bättre på att läsa och skriva genom att läsa och skriva.** Läs och skriv därför så mycket du kan. Schemalägg din läsning. Bestäm dig för att läsa en viss mängd om dagen *utöver* kurslitteraturen. Genom att läsa mycket bekantar du dig med olika genrer och stilar samtidigt som du ökar ditt ordförråd och tillägnar dig fler användbara uttryck. Reflektera också kontinuerligt kring det du läser, oavsett om det gäller en spänningsroman eller en vetenskaplig artikel. Vad är det som får en viss text eller passage att fungera bra eller dåligt? Vad är det som kännetecknar olika textgenrer? Vilka stilgrepp och strukturelement kan du låna från andra texter för att förbättra ditt eget skrivande? ## Att skriva tydliga meningar Vad är det som gör en text tydlig och lättläst? Är det att meningarna är korta? Är det att författaren undviker svåra ord? Så kan det vara. Det är nästan alltid en bra idé att rensa bort onödiga ord och välja enkla formuleringar framför invecklade sådana. Samtidigt har vi alla stött på texter med långa meningar och svåra ord som ändå är klara och tydliga. På samma sätt har vi alla grubblat över innebörden i många kortfattade formuleringar. Så vad är det egentligen som gör en text tydlig? Det är svårt att sätta fingret på det magiska element som får funktionella formuleringar att skilja sig från dysfunktionella sådana. Även de skickligaste skribenter kan vara omedvetna om vad det är som gör att just de lyckas medan vi andra får kämpa hårt för att uttrycka oss i skrift. Det är naturligtvis inte en enda ingrediens som definierar det goda skriftspråket. Samtidigt borde vi kunna enas om en sak, nämligen att *en välfungerande text är en text som möter läsarens förväntningar*. En författare som förstår *hur läsaren läser* har bättre förutsättningar att nå fram med sitt budskap än en författare som är omedveten om vad läsaren söker efter i en text. Juristen och skrivgurun George D. Gopen uppmanar därför alla professionella skribenter att anamma en *[Reader Expectation Approach](https://georgegopen.com/reader-expectation-approach)* (REA) till sitt skrivande. Att tillämpa REA-modellen innebär att vara medveten om hur läsaren avkodar en text. Detta innebär inte minst att känna till *var i meningen läsaren söker efter olika typer av information*. >[!tldr] Hur läser din läsare? >Enligt George D. Gopen behöver alla skribenter vara medvetna om fyra element i läsarens läsbeteende: > >1. Läsaren förväntar sig att få veta vad som *händer* med hjälp av meningens *verb*. >2. Läsaren tolkar meningen som en *berättelse* som handlar om meningens *subjekt*. >3. När du inleder en ny mening kommer läsaren att koppla den bakåt genom att använda *den första meningsfulla informationen som möjliggör en sådan bakåtkoppling*. >4. Slutligen kommer läsaren att lägga extra tonvikt vid det som sägs när ett meningsbärande avsnitt knyts samman och får ett tydligt avslut. Detta sker framför allt vid punkt, kolon, semikolon eller tankstreck. (Komma är inte ett tillräckligt starkt skiljetecken för att åstadkomma ett sådant avslut.) Försök därför placera de viktigaste orden i meningens *betoningspunkt*. Ett exempel: >För att eleverna ska kunna använda sina befintliga kunskaper och besvara frågorna försöker jag planera mina lektioner utifrån detta, vilket Smith (2005) menar är viktigt. Den här meningen är oklar på flera sätt. För det första är det otydligt vem meningen handlar om. Är det “jag” eller “eleverna” som står i fokus? För det andra är det oklart vad ordet ”detta” pekar på. Pekar “detta” tillbaka på vad som just sagts eller refererar ordet till något som nämnts i föregående mening? För det tredje är avslutningen svag. Är det viktigaste i meningen verkligen vad Smith tycker? Den avslutande bisatsen känns malplacerad här eftersom den hindrar meningen från att komma till ro i den naturliga paus som uppstår efter att huvudsatsen avslutats. Meningen skulle med fördel kunna skrivas om så här: >Jag försöker planera mina lektioner så att eleverna får använda sina befintliga kunskaper till att besvara frågorna (jfr Smith, 2005). Här fastslås direkt vem som är meningens subjekt ("Jag"). Det blir också klart vad som händer i meningen: Det handlar om att planera lektioner för att nå ett visst mål. Dessutom läggs betoningen mot slutet på det viktigaste i meningen, det vill säga vad eleverna ska göra under lektionen. Källhänvisningen får fortfarande vara med, men det räcker med en parentetisk hänvisning. Smith behöver inte ta över hela showen genom att ockupera meningens starkaste betoningspunkt. Det som gör den nya mer lättläst är alltså att den tar bättre hänsyn till läsarens förväntningar om var den viktiga informationen borde dyka upp. >[!tip] Frågor att ställa när du skriver > >- Vad är det viktiga som *händer* i meningen? Hur har jag riktat läsarens uppmärksamhet mot vad som händer? >- *Vem* eller *vad* är meningen en *berättelse* om? Hur har jag signalerat detta till läsaren? >- Vilken information kommer läsaren att använda för att knyta min mening *bakåt* till föregående mening och *framåt* till nästkommande mening? (Var särskilt uppmärksam på alla "de", "den", "det", "dess" och "deras". Är det klart vilka element i texten som dessa ord pekar tillbaka på?) >- Vad kommer läsaren känna att du *betonar*? Har du placerat den viktigaste informationen *i meningens betoningspunkt* (före punkt, kolon, semikolon eller tankstreck)? Om inte, hur kan meningen skrivas om så att rätt saker betonas? > >Och angående meningslängden: > >- En mening är för lång när den innehåller fler tänkbara betoningar än det finns betoningspunkter. >- En mening är för kort när den saknar information att betona. Lästips: Gopen, G.D. (2017). Improving Advisees’ Writing Permanently. I S. Carter och D. Laurs (red.), _Developing research writing : A handbook for supervisors and advisors._ London: Routledge. ## Hur man skriver jättemycket Det kan vara svårt att komma igång med större skrivprojekt och det kan vara svårt att hålla ångan uppe ända in i mål. För dig som har svårt med motivationen rekommenderar jag Paul Silvias bok *How to Write a Lot* (andra upplagan 2018) som är fylld av handfasta tips om att få fart på skrivandet. Jag har gjort en video som sammanfattar de viktigaste punkterna i boken: <iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/QAMGDIsJOLw" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe> --- # 3. Studiedesign ## Det självständiga arbetets egenart En uppsats skriven inom ramen för en akademisk utbildning ska ses som en övning i forskning. Det innebär att målet är att producera ny och tillförlitlig kunskap. Uppsatsen ska alltså, idealt sett, utgöra ett självständigt bidrag till ett vetenskapligt fält. Efter att uppsatsen är färdig ska vi veta något som vi inte visste tidigare. Denna nya kunskap ska också vara av sådan karaktär att den inte kunde ha upptäckts utan systematisk undersökning med en vetenskaplig metod. Resultatet bör med andra ord inte vara uppenbart på förhand. Om vi redan vet svaret så behövs ju ingen undersökning till att börja med. Detta innebär i sin tur att det är otillräckligt – i alla fall för högre betygsnivåer – att bara redovisa existerande kunskap. Detta är en vanlig fälla som många uppsatsförfattare faller i. I sin strävan att visa upp sin beläsenhet och kunskap om forskningsfältet lägger de stor energi på att redovisa andras teorier, historiska bakgrunder och tidigare forskningsresultat, samtidigt som de försummar att utföra en egen undersökning. Detta är en återkommande källa till frustration för många ambitiösa studenter som får ett medelmåttigt betyg trots att de har lagt ner stor möda på att läsa in sig på ett material eller redan äger stor expertis inom ett visst område. Djup inläsning och expertis på området är förstås till nytta för alla som tar sig an ett uppsatsprojekt. Det är också nödvändigt att uppsatsen förhåller sig till befintlig forskning inom det aktuella fältet. Men det bör betonas att bedömningen av uppsatsen vanligen fokuserar mer på design och genomförande av forskningsprojektet som sådant än på studentens bildningsnivå i allmänhet. På detta sätt skiljer sig det självständiga arbetet från många andra kurser där slutmålet för studenten är att visa att hen tillgodogjort sig en stor mängd befintlig kunskap. Uppsatskursen går istället ut på att _producera ny kunskap på egen hand_. Kort sagt: för ett högre betyg behöver du främst visa att du kan forska själv, inte bara att du är bra på att ta till dig annan forskning. Vidare: Det självständiga arbetet är just *självständigt*. Det är studentens uppgift att göra de vägval, i studiedesign och genomförande, som behövs för att producera meningsfulla resultat. Handledaren kan fungera som bollplank och ge råd och vägledning under processen, men det är studentens ansvar att fatta de beslut som krävs för att föra projektet i mål. Det förväntas med andra ord att studenten har tillgodogjort sig de färdigheter i vetenskapsteori och metodologi som krävs för att lyckas med denna uppgift. Självständigheten implicerar också en hög grad av frihet. Studenten väljer själv inriktning och tillvägagångssätt (inom ramarna för utbildningens och delkursens mål). Det är också studentens rättighet att lägga fram sitt arbete för examination. Handledaren kan inte stoppa ett arbete från att examineras, hen kan bara avråda från examination om hen bedömer att arbetet inte är i sådant skick att det kan godkännas. Det bör också understrykas att handledaren inte ansvarar för uppsatsens betyg. Handledarens uppgift är att ge råd om vad som krävs för att möta kursens kriterier för godkänt, men ansvaret för att genomföra vad som krävs vilar på studenten. ## Den röda tråden Akademiska arbeten och uppsatser förväntas fungera som sammanhängande helheter. Varje enskild del av texten förväntas utföra ett specifikt “jobb”, samtidigt som delen passar in i och stöder helheten. Var därför uppmärksam på den “röda tråden” i ditt arbete så att alla delar hänger ihop med varandra. Det är mycket vanligt att det uppstår glapp och glidningar mellan de olika delarna i en uppsats. Ett typiskt exempel är att de forskningsfrågor som ställs är mycket bredare eller mycket smalare än det syfte som har angivits. Ett annat exempel är att de frågor som ställs inte fullt ut kan besvaras med den metod som valts. Sådana förskjutningar och oklarheter drar lätt ner kvaliteten hos en uppsats, samtidigt som de gör undersökningen svårare att genomföra. För *hur* ska man egentligen göra om man inte vet *vad* som ska uppnås eller *varför* det är viktigt? Den röda tråden är med andra ord nyckeln till en fungerande forskningsdesign. Mycket av den ångest som uppsatsförfattare plågas av bottnar i oklarheter i designen som gör det svårt att avgöra vad som krävs i det konkreta undersökningsarbetet. En vanlig skillnad mellan mer avancerade studenter och noviser är att de två grupperna förhåller sig till forskningsdesignen på olika sätt. Novisen närmar sig ofta uppsatsskrivandet som en en “ifyllningsövning” där varje del i en uppsatsmall ska fyllas med “rätt” bit ur en låda med oändligt många färdiga pusselbitar. Resultatet blir lätt en kantig design med många skevheter som ger uppsatsen en otydlig inriktning. Den avancerade studenten utgår istället från att vetenskapliga undersökningar handlar om att *besvara frågor*. Denna student börjar med att resonera kring vad uppgiften kräver: “Om jag har *detta* vetenskapliga problem – vilka *frågor* behöver jag ställa för att lösa det? Om jag ställer *dessa* frågor – vad behöver jag *göra* för att besvara dem? Om jag gör på *det här* sättet – får jag då *övertygande svar* på de frågor jag har ställt?” Genom att tänka på det här sättet reducerar studenten risken för glapp och glidningar i arbetet. Här följer några råd för att granska den röda tråden i din uppsats. Tänk på att du hela tiden måste röra dig både framlänges och baklänges i listan. Ändringar du gör i en del får alltid följdverkningar både framåt och bakåt i uppsatsen. >[!tip] Checklista för röd tråd i uppsatsen >- Har jag klart uttryckt *vilken sorts studie* uppsatsen är? (Till exempel en jämförande studie av skolpolitiken i två länder; en kritisk diskursanalys av mediarapporteringen kring friskolor; en argumentationsanalys av intervjuer med skolpolitiker; en kvantitativ dataanalys baserad på en enkätundersökning om elevers åsikter om gott ledarskap i skolan; en normativ politisk-teoretisk studie av argumenten för förstatligande av skolan – eller något annat.) Tänk på att en uppsats mycket väl kan ha inslag av olika typer av studier eller bestå av flera delstudier med olika analysingångar. >- Har jag tydligt formulerat mitt *forskningsproblem*? Tänk på att ett forskningsproblem är något annat än bara ett ämne eller ett tema. Det räcker inte att bara skriva lite om ett ämne – i en akademisk uppsats måste du identifiera vad det är vi *inte vet* om ämnet, så att du kan inrikta ditt arbete på att göra ett bidrag till vår kunskap. Du måste med andra ord ringa in en “gåta” eller ett “mysterium” som din undersökning kan hjälpa till att lösa. Vanligtvis behöver du vända dig till den befintliga litteraturen inom ditt vetenskapliga fält för att identifiera ett sådant forskningsproblem. Till de vanligaste ansatserna hör att forskare (1) försöker peka ut en lucka i vår kunskap, (2) försöker besvara frågor som väckts i tidigare forskning, (3) ifrågasätter tidigare forskningsresultat, eller (4) fortsätter arbeta i en viss forskningstradition. ([[20201110134232 CARS-modellen översikt|Se CARS-modellen för mer information.]]) >- Finns det en *logisk linje* mellan forskningsproblem, syfte, frågeställningar, urval av empiriskt material, tillvägagångssätt, analysverktyg, resultat och slutsatser? Gör jag det jag säger att jag ska göra – och gör jag det på ett genomtänkt och trovärdigt sätt? >- Är metoder och analysverktyg valda/genererade ur forskningsfrågorna? Om metoden och analysverktygen tillämpas på rätt sätt, ger de då tillräckligt med information för att besvara alla forskningsfrågorna fullt ut? >- Är det empiriska material jag studerar valt utifrån forskningsfrågorna? Är det valda materialet av sådan karaktär att det kan ge svar på mina frågor? Vilka resultat och slutsatser kan jag ge goda empiriska belägg för? Vilka slutsatser är svårare eller omöjliga att försvara med bas i det givna materialet? >- Är bakgrundsteorier/tidigare forskning som presenteras relevanta för undersökningen? Kommer teorierna till användning i uppsatsen i operationaliserad form? Finns det ytterligare teorier kring ämnet som jag borde redovisa på något sätt? (Tänk på att teorier fungerar som en sorts ramverk som låter dig redogöra för hur dina observationer hänger ihop, och att en teorikoppling alltid behövs för att en uppsats ska vara vetenskapligt relevant.) På vilket sätt bidrar uppsatsen till den tidigare forskningen i ämnet? >- Blir mina forskningsfrågor klart och tydligt besvarade i uppsatsen? (Glöm inte att återkoppla till frågorna mot slutet! Om det visar sig att du inte fullt ut fått svar på dina ursprungliga frågor kan det gå att skära ner lite på frågornas omfattning/ambitionsnivå så att de stämmer överens med vad du faktiskt kommit fram till. Och tvärtom: om du märker att du kommer fram till något intressant eller spännande som du *inte* hade ställt en fråga om i början så kan du gå tillbaka och modifiera syfte och frågor så att dessa oväntade upptäckter kan få plats i uppsatsen.) >- Använder jag *metatext* (text om min egen text) på ett tydligt sätt? Inleder jag varje större avsnitt med att förklara vad jag ska göra? Avslutar jag varje avsnitt med att sammanfatta vad som har sagts och/eller lyfta fram de viktiga punkterna? Är jag tydlig med vad jag kommer att ta med mig från det som har avhandlats? Pekar jag tydligt framåt mot vad som ska komma härnäst? >- Hur skulle en opponent eller examinator läsa min uppsats? (Titta på checklistan för uppsatsgranskning/opposition på din kurs.) Vad skulle jag anmärka på? Vilka lösningar/möjliga alternativ skulle jag föreslå? Vad behöver jag göra i min uppsats för att förekomma dessa invändningar? ## Flödesschema för kontroll av den röda tråden Tänk på att forskningsdesign alltid är en process. Du måste röra dig fram och tillbaka mellan undersökningens olika element och modifiera dem tills de är fullt ut synkroniserade eller “matchade” med varandra. Ta hjälp av frågorna i flödesschemat nedan. ```mermaid graph TD A["Forskningsproblem </br>(Vad vi inte vet.)"] -->|Om problemet är X </br> - vad vill jag uppnå i min studie?| B["Syfte </br>(Vad du föresatt dig att uppnå.)"] B -->|Om jag uppfyller syftet </br>- vilket bidrag har jag gjort till lösningen på problemet?| A B -->|Om jag har detta syfte </br>- vilka frågor behöver jag ställa?| C["Forskningsfrågor </br> (Vad du söker svar på.)"] C -->|Om jag besvarar dessa frågor </br>- uppfylls då hela syftet?| B C -->|Om jag vill ha svar på dessa frågor </br>- vilket material måste jag samla in och undersöka?| D["Material </br>(Vad du söker svaren i,</br>studiens empiri.)"] D -->|Kan en undersökning av detta material </br> besvara mina frågor fullt ut?| C D -->|Vad måste jag göra med materialet </br> för att få svar på mina frågor?| E["Analysmetod</br>(Hur du bearbetar materialet</br>för att utvinna klara svar.)"] E -->|Om jag bearbetar materialet på just detta sätt </br>- vilka frågor kan jag då besvara?| D ``` ## Att ställa frågor Alla vetenskapliga och filosofiska undersökningar handlar om att ställa och svara på frågor. Det låter kanske självklart, men det är mer krävande än man kan tro att formulera fungerande frågor. Först av allt måste du tänka på att frågan har en enorm makt i din undersökning. Det är visserligen du som ställer frågan, men i samma sekund som du ställer den tar frågan över som chef. Som nyutnämnd envåldshärskare avgör frågan sedan (1) *vad du måste göra* för att besvara den och (2) *vilka möjliga svar du kan få*. Var därför mycket noga med vilken fråga du utser till kapten för din skuta. När din studie utsätts för vetenskaplig granskning (av handledare, examinatorer och opponenter) är detta alltid en avgörande punkt: *Har du följt frågans order?* För att få grepp om vad en fråga kräver av dig behöver du förstå vilka olika typer av frågor som finns. I tabellen nedan kan du se de vanligaste frågetyperna, vilka svar de kan ge och vad de kräver att du gör i din undersökning. (Tabellen är lånad från Halperin, S., & Heath, O. (2012). _Political research: Methods and practical skills_. Oxford University Press.) | Typ av fråga | Vad du vill veta | Vad du behöver göra | |------------------------------------------------------|-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------|------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------| | Deskriptiv/beskrivande (Vad? Hur?) | Egenskaperna hos något, hur det beter sig. | Beskriva egenskaperna hos något; skapa en modell av hur det fungerar eller beter sig. | | Förklarande (Varför?) | Orsakerna till att något har hänt eller händer just nu, | Förklara vilka faktorer eller förhållanden som är kausalt kopplade till ett känt utfall/en viss effekt. | | Prediktiv (förutsägande) (Vad kommer att ske om...?) | De framtida följderna av nuvarande förhållanden eller trender. | Förutsäga (predicera) vilket utfall som kommer att följa av en uppsättning kända faktorer eller förhållanden. | | Preskriptiv (föreskrivande) (Hur kan vi...?) | Vad som kan göras för att åstadkomma ett visst utfall. | Föreskriva vad som måste göras för att förhindra något från att hända eller för att få det att hända. | | Normativ fråga (Vad bör vi...?) | Vad som är bäst, gott, rätt, riktigt, mest rättvist eller önskvärt och vad som därför bör göras för att åstadkomma detta. (Eller omvänt för dåliga utfall.) | Fälla avgörande mellan olika uppfattningar om hur saker och ting borde vara eller vad som bör göras genom att bedöma andras argument och ange rationella skäl för sina egna. | Många studenter tenderar att huvudsakligen ställa frågor som ger *beskrivningar* till svar. Några (påhittade) exempel: > **"Vad gör läraren för att väcka intresse för ämnet?"** (Tänkbara svar: Hen visar en film/drar en vits/presenterar en gåta.) > > **"Hur upplever eleverna den formativa bedömningen?"** (Tänkbara svar: De tycker att den är bra/De tycker att den är dålig/De har inte märkt att de fått någon formativ bedömning). Observera att svaren i båda fallen stannar vid en *beskrivning* av hur saker och ting ligger till. Det är förstås inget fel med detta. Tvärtom är beskrivningen av forskningsobjektet en nödvändig utgångspunkt för alla vetenskapliga studier. Problemet är att en beskrivning av ett ting eller en händelse *i sig* inte är särskilt värdefull om den inte placeras in i ett större teoretiskt sammanhang. I slutändan är det teorianknytningen som avgör din studies vetenskapliga mervärde. Det betyder att rena beskrivningar ofta behöver kompletteras med andra frågor som tillför ett analytiskt djup. Som regel vill vi ju inte bara veta *hur* något *är* – vi har också andra ambitioner, som att *förklara*, *förutsäga*, *föreskriva* eller *utvärdera* en viss handling eller en viss situation. Vill du till exempel *förklara* hur det kommer sig att vissa lärare väcker mer intresse för sitt ämne än andra lärare, så kan du inte bara fråga *vad* de enskilda lärarna gör. Du måste också fråga *varför* eleverna blir intresserade. Och för att få ett fullständigt svar på den frågan räcker det inte att titta på läraren. Du måste också undersöka hur eleverna upplever situationen, och backa upp dina slutsatser med någon sorts teori om elevernas psykologi eller lärandets villkor. Fundera därför på vilka analytiska ambitioner du har med din studie *utöver* att bara redovisa ett visst sakförhållande. Tänk noga över hur du formulerar dina frågor, och vad frågorna kräver att du sedan gör i din undersökning. # 4. Vanliga språkproblem Här följer en lång lista med språkliga problem som tenderar att återkomma i inlämnade studentuppgifter. Problemen är listade utan någon särskild inbördes ordning. **Gå igenom hela listan för att se om det är några saker du kan åtgärda i ditt eget skrivande.** De flesta gör rätt på de flesta av punkterna, men de flesta missar också flera av detaljerna. ## Citat ### Källhänvisa alltid när du citerar Vid direkta avskrivningar av passager från andra arbeten ska texten omgärdas av citattecken (eller skrivas som blockcitat). Citat ska alltid förses med källhänvisning (inklusive sidnummer). ### Citattecken och citat i citat Citattecken bör i text på svenska se likadana ut både före och efter den citerade passagen. Se till att ordbehandlarens inställningar inte följer engelsk/amerikansk standard där det första citattecknet vänds upp och ner. (Ja, jag bryter själv mot denna regel här, men det är enbart en eftergift för de tekniska begränsningarna i det anteckningsprogram jag använder.) Citat i citat. Om den citerade passagen i sig innehåller ett citat skrivs de yttre citattecknen som vanligt och de inre som enkla citattecken. Exempel: “Den unge Marx förhoppning att kapitalets sönderslitande av alla gamla band mellan människorna, dess ersättande av varje personlig relation med ett iskallt Kontant betalning, skulle göra att människorna till sist ‘nyktert betraktade varandra’ och insåg vad som borde göras – den förhoppningen har inte hållit streck.” (Greider, 1998, s. 37) ### Blockcitat Långa citat (längre än ca 50 ord/fyra rader) skrivs med fördel som blockcitat. Blockcitatet avskiljs från föregående och efterföljande stycke med hjälp av **blankrad** och **indrag av hela vänstermarginalen** med 1,27 cm/en halv tum. **Blockcitat ska inte centreras. Blockcitat ska inte heller omges av citattecken** – blankrad och indrag räcker för att indikera att texten är ett citat. Källhänvisning skrivs efter citatet som vanligt. Blockcitat skrivs ibland med lite mindre textstorlek än den vanliga brödtexten, men detta är inte nödvändigt. ### Kursivera inte citat Kursivera aldrig citat om inte källan själv har kursiv stil! En del ordbehandlingsprogram har färdiga formatmallar där blockcitat kursiveras. Detta är ett oskick. Kursiv stil ska bara användas i citat om texten i källan också har kursiv stil eller om du särskilt vill betona någon viktig passage i texten. I båda fallen bör författaren förtydliga i källhänvisningen var den avvikande textformateringen kommer ifrån. *Exempel:* **Om källan själv innehåller kursiverade ord** skriver du så här: >”Fantasins scen är inte primärt en plats där begäret tillfredsställs, utan där det konstitueras (erhåller sina objekt, och så vidare). *Fantasin lär oss hur vi ska begära*.” (Žižek, 2000, s. 137, kursivering i original.)  **Om kursiv stil har lagts till** för att betona ett visst ord eller en viss passage i den citerade texten kan du skriva så här: >”Om intrånget till en början inte är direkt politiskt motiverat, om olagliga handlingar ofta försvaras på moraliska grunder, *hur blir det då till en kollektiv eller politisk kamp?*” (Bayat, 2012, s. 40, min kursivering.) ### Förkortning av citat Om ett citat är långt och innehåller delar som inte är direkt relevanta i sammanhanget kan det förkortas. Då markeras de borttagna delarna med tre punkter (även kallat uteslutningstecken eller ellips): >Den officiella kommunismens misslyckande ... vederlägger inte alls de antaganden som låg till grund för projektet från första början utan ger istället nytt eftertryck åt deras fortsatta betydelse. (Ali, 2012, s. 11) ## Datum I löpande text är det ofta bäst att skriva ut datum i formen '“19 december 2012”. Då besparar du läsaren arbetet att räkna ut vilken månad som avses. (I källförteckningen eller i tabeller där du behöver spara utrymme kan det däremot stå 2012-12-19, till exempel när du anger åtkomstdatum för en internetkälla.) När du skriver om ett visst årtionde bör du, om det inte redan klart framgår av sammanhanget, också ange vilket århundrade som avses. Exempel: “Hårdrocken var, som alla vet, bäst under 1980-talet” (och inte “80-talet”). ## De eller dem? Ett mycket vanligt problem är förväxling av orden "de" och "dem". Samtidigt är det också ett problem som är lätt att lösa. För att avgöra om det ska vara "de" eller "dem" i en mening, prova att byta ut ordet i fråga mot "vi" eller "oss". Om "vi" låter okej i meningen, ska det vara "de". Om "oss" låter riktigt ska det vara "dem". Ytterligare en minnesregel är att "vi och "de" har två bokstäver medan "oss" och "dem" tre bokstäver. Fiffigt värre! *Exempel:* >Eleverna hade inte läst på, så läraren gav ___ underkänt. Här låter det inget vidare med "läraren gav *vi* underkänt", eller hur? "Läraren gav *oss* underkänt" klingar däremot ljuvt och harmoniskt. Alltså ska meningen lyda "Eleverna hade inte läst på, så läraren gav *dem* underkänt." Om vi tar ett steg bortom den enkla minnesregeln så kan vi säga att "de" är pronomenets subjektsform medan "dem" är dess objektsform. Om du talar om *någon som gör något* (är subjekt) ska du skriva "de", och om du talar om *någon som är föremål (objekt) för en handling eller utsätts för något* ska det vara "dem". Jämför vem som slår och vem som blir slagen i följande formuleringar: >"De slår varandra hela tiden." (Här är det "de" som är subjekt och slår.) >”Jag slår dem hela tiden.“ (Här är "dem" objektet som utsätts för mina slag.) Observera att "de" inte alltid är ett pronomen. Ordet fungerar ibland som bestämd artikel till ett substantiv i plural. (Exempel: “Undersökningen fann att *de elever* som reflekterade över sin studieteknik klarade sig bättre i skolan”; “*De myndigheter* som inrättades under perioden fungerade tyvärr inte som tänkt.”). I sådana fall ska det alltid vara "de". Men än sen då? Spelar det verkligen någon roll? Ja, det gör det. Att du inte märker att du bryter mot konventionen förändrar tyvärr inte din läsares upplevelse av ett skriande språkfel mitt meningen. Tänk på att alla som intuitivt känner om det ska vara "de" eller "dem" i en mening kommer att läsa dina misstag precis som du läser den här lappen – det vill säga under smärta och plågor. ![[de-dem.bmp]] ([Originalbild på Imgur.com](https://imgur.com/iC2akLE)) ## Emfas i texten När du vill lägga särskild tonvikt vid ett ord eller en passage ska du använda *kursiv* stil, inte fet stil eller understrykning. (Detta gäller alltså texter som är producerade för utskrift eller tryck. Som du har sett bryter jag hela tiden mot denna regel här. Det beror på att den här text är skriven för att läsas på en skärm. I sådana sammanhang är element i fet stil godtagbara på ett annat sätt.) ## Förkortningar Förkortningar av vanliga fraser behövs sällan i löptext. Skriv ut hela orden: ”till exempel”, ”och så vidare”, ”bland annat”, ”det vill säga”, ”med mera”, "med flera". Undantag gäller i tabeller och liknande där utrymmesbrist råder. Förkortningar som används som namn i dagligt tal är förstås tillåtna i löptexten. Förkortningar som uttalas bokstav för bokstav skrivs med versaler (USA, EU, FN, LO, OECD, CIA). I genitiv skrivs sådana bokstavsförkortningar med kolon: "USA:s president", "LO:s medlemmar". Förkortningar som uttalas som vanliga ord och inte bokstav för bokstav skrivs med inledande stor bokstav och resten små (Säpo, Nato, Unicef, Seko). I ägandeform skrivs dessa förkortningar med vanligt genitiv-s: "Säpos verksamhet", "Natos historia", "Sekos medlemmar". ### Bindestreck som förkortar När du räknar upp sammansatta ord som delar ett ordled behöver du inte skriva ut alla led. I stället kan du kan ersätta det gemensamma ordledet med ett bindestreck. “Idéhistoria och lärdomshistoria” kan alltså skrivas som “idé- och lärdomshistoria”. Notera att bindestrecket måste ersätta ett ordled som finns i *båda* orden. Man kan alltså skriva “för- och nackdelar” eftersom “delar” finns i båda orden. Tänk på att det inte går att hoppa över bindestrecket. Om du skriver “för och nackdelar” kan det låta som att du pratar om en “för” (det främre partiet på en båt) och “nackdelar”. Det går förstås heller inte att skriva “för – och nackdelar” (med ett tankstreck) eftersom detta delar upp din mening i två satser, en före och en efter tankstrecket. Ibland smyger sig bindestreck felaktigt in mellan ord som ofta används tillsammans, som när någon skriver om ”vård- och omsorg”. Men här är det alltså fel att använda bindestreck eftersom “vård” och “omsorg” inte har något gemensamt ordled. Skriver man “vård- och omsorg” så skriver man i själva verket “vårdsorg och omsorg”. Och det blir ju knasigt. Flera exempel: >I företagets policy om alkohol och droger står det att … >I företagets alkohol- och drogpolicy står det att … > >Sveriges minister för klimat och miljö heter … >Sveriges klimat- och miljöminister heter … Notera hur bindestrecken ovan ersätter orddelarna “policy” respektive “minister”. Försäkra dig alltså om att bindestrecket ersätter ett led som finns i *båda* orden. ## Kongruensböjning av adjektiv Attributiva adjektiv böjs efter substantivets genus och numerus, samt vid bestämd form. >En stark stat (singular, n-genus: stat*en*) > >Ett stark**t** samhälle (singular, t-genus: samhäll*et*). > >Stark**a** samhäll**en** (plural). > >Stark**a** stat**er** (plural). > >Den stark**a** stat**en** (bestämd form). > >Det stark**a** samhäll**et** (bestämd form). Predikativa adjektiv böjs efter substantivets genus och numerus. >Staten är stark (n-genus). > >Samhället är stark**t** (t-genus). > >Staterna är stark**a** (plural). > >Samhällena är stark**a** (plural). ## Intervall **Tankstreck** (inte bindestreck) används för att ange intervall, omfång och sträckor. - Krigsåren 1914–1919 - Värm i ugnen på 200–225 grader - Öppet måndag–fredag, kl. 10.00–18.00., - Heywood, 2021, s. 12–13. - Stockholm–Örebro. I ett ord som *vänster–höger-skalan* används både tankstreck och bindestreck. Det första tankstrecket uttrycker att det handlar om ett förhållande mellan vänster och höger, medan bindestrecket skapar ett sammansatt ord och visar att förhållandet mellan vänster och höger tar formen av en skala. ## Listor, tabeller, diagram Överväg att använda olika typer av **punktlistor, tabeller, figurer och/eller diagram** istället för löpande text för att skapa överskådlighet. Detta gäller särskilt för passager som behandlar många siffror eller gör omfattande jämförelser. En visuell presentation av sådana data gör det möjligt för läsaren att snabbt få en överblick och få syn på de kategorier, förändringar, skillnader, frekvenser eller proportioner som du som författare vill kommunicera. ## Metatext Skrivande handlar om kommunikation. För att kommunikation i skrift ska fungera måste du ta din läsare i handen och vägleda henne genom texten. Det betyder att du regelbundet måste signalera till din läsare vad det är som händer i texten med hjälp av **metatext** (text om din egen text). Inled varje avsnitt med att redogöra för vad avsnittet ska handla om och varför det är viktigt. Avsluta varje avsnitt med att sammanfatta vad som har sagts och/eller förklara vad som ska hända härnäst. Enkelt uttryckt: 1. Berätta vad du ska göra. 2. Gör det. 3. Berätta vad du har gjort. ## Satsstapling och satsradning **Skriv fullständiga meningar** och **undvik lösryckta bisatser.** Undvik både **satsradning** och **satsstapling**. Skriv **inte** (satsradning): >Ämnesdidaktiken är lärarens yrkesvetenskap, den består av både teoretiska och praktiska kunskaper, den ställer frågor om vad, varför och hur man ska undervisa, den är en reflektionsarena mellan styrdokument, ämneskunskaper, beprövad erfarenhet och lärandeteorier, för att anpassa undervisningen till eleverna. Skriv **inte** heller (satsstapling): >Ämnesdidaktiken är lärarens yrkesvetenskap. Vilken består av både teori och praktik. Som ställer frågor om vad, varför och hur man ska undervisa. En reflektionsarena mellan styrdokument, ämneskunskaper, beprövad erfarenhet och lärandeteorier. För att anpassa undervisningen till eleverna. **Skriv så här** (bind samman satserna med lämpliga övergångar eller inled ny mening vid behov): >Ämnesdidaktiken kan beskrivas som lärarens yrkesvetenskap. Den förenar både teoretiska och praktiska kunskaper. Didaktiken kretsar kring frågor om *vad* som ska läras ut, *varför* det ska läras ut och *hur* det ska läras ut. På så sätt fungerar didaktiken som en reflektionsarena i området mellan styrdokument, ämnesinnehåll, beprövad erfarenhet och olika lärandeteorier. Den didaktiska reflektionens mål är med andra ord att anpassa undervisningen till elevernas behov och skolans krav. ## Styckesindelning Nytt stycke markeras **antingen** med **blankrad** eller **indrag av första raden** med 1,25 cm eller 0,5 tum (kolla ordbehandlarens måttinställningar). Välj *antingen* blankrad eller indrag. Blanda inte båda formerna i samma dokument. Var noga med **styckesindelningen** och skriv inte för långa stycken. En tumregel för att skriva effektiva stycken är att bara **behandla en tanke (en idé, ett argument, ett begrepp, en observation) i varje stycke**. Varje stycke bör inledas med en ”ämnesmening” som signalerar vad stycket kommer att handla om. Använd sedan de följande meningarna för att utveckla, fylla i, förtydliga eller plocka isär tanken som stycket handlar om. Avsluta stycket med en mening som summerar styckets huvudpoäng, drar de nödvändiga slutsatserna av vad som sagts, eller pekar ut hur det som har sagts leder över till nästa stycke. Varje stycke bör alltså fungera som en enhet som har en början, en mitten och ett slut, och där texten behandlar en tydligt avgränsad tanke eller en del av en större tanke. (Såg du hur detta stycke gjorde just detta?) ## Syftningsfel Var noga med dina syftningar. Syftningsfel gör texten svårläst och kan ge upphov till allvarliga missförstånd. Syftningsfel i inlämnade studentuppgifter förekommer särskilt ofta i samband med kommaseparerade uppräkningar (se nedan). <iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/Wua_b4kLuLM" title="YouTube video player" frameborder="0" allow="accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen></iframe> ## Särskrivningar Undvik särskrivningar. Om sammansättningen uttalas som *ett* ord så ska det som regel också skrivas som just *ett* ord. Är du osäker på något ord så finns de flesta vanliga sammansättningar i Svenska akademiens ordlista på nätet. ## Tankstreck och bindestreck Tankstreck används för att avgränsa inskjutna satser – som den här – i dina meningar. Tankstreck kan i dessa sammanhang ersätta kommatecken, som ju också kan användas för att skjuta in sådana här bisatser, och parenteser (som fungerar på ett liknande sätt). Av dessa avgränsningsmarkörer är tankstrecket det mest kraftfulla eftersom det så tydligt delar upp meningen i olika delar. Tankstrecket används ofta som ett stilgrepp för att påverka rytmen i texten. Om du till exempel vill låta meningen göra en liten paus kan det vara effektivt att använda tankstreck – eller vad tycker du själv? Tankstrecket används också för att markera intervall eller omfång: > Carl Bildt var statsminister under perioden 1991–1994. > > Vi har öppet kl. 10.00–18.00. Tankstrecket kan slutligen användas för att markera att man talar om en kombination av olika element eller en relation mellan två företeelser. Notera att detta kan innebära att tankstreck och bindestreck används i samma konstruktion! > Matchen AIK–Djurgården avgjordes med straffsparkar. > > Den så kallade Dunning–Kruger-effekten (efter David Dunning och Justin Kruger) handlar om att en person som saknar kunskap i ett ämne ofta är benägen att överskatta sin kunskap på området. > > höger–vänster-skalan > > djur–människa-relationen > > Israel–Palestina-konflikten Blanda inte ihop tankstrecket (–) med det korta bindestrecket/divisen (-) eller det långa tankstrecket (—). Bindestreck (-) används framför allt vid avstavningar. Då markerar det att ordet fortsätter på nästa rad. Bindestreck används också för att sätta samman två ordled som kan anses likvärdiga (svensk-amerikansk, marxistisk-leninistisk, politisk-teoretisk), liksom för att bilda dubbelnamn (Krösa-Maja, Stolle-Jocke, Per-Anders). Bindestreck förekommer vidare i sammansättningar där det första ledet är en förkortning (KD-ledaren, IPCC-rapporten, tv-stjärnan). Det långa tankstrecket (—) är mycket ovanligt i modern svensk text men förekommer ofta i amerikansk engelska. ## Tempus Undvik plötsliga tempusskiften. Det förvirrar din läsare om det inte är klart i vilken tid som din berättelse utspelar sig. Välj ett tempus och håll dig till det. Exempel: >Jag gick runt till grupperna och lyssnade på deras argument och ställde följdfrågor på deras argument så att de får utveckla och tänka igenom sina svar. Denna mening börjar i preterium/dåtid ("jag *gick* runt" och "jag *ställde* följdfrågor") men svänger sedan över i presens/nutid ("eleverna *får* utveckla och tänka igenom sina svar"). Här hade det varit bättre att välja antingen preterium eller presens genom hela meningen. ## Under- och mellanrubriker Rubriker behövs för att dela in texten i begripliga avsnitt. Använd dock inte för många underrubriker eller för många rubriknivåer så att texten blir onödigt upphackad. ## Uppräkningar I många studenttexter uppstår syftningsproblem och otydligheter i kommaseparerade uppräkningar. Ett exempel: >I klassrummet lyssnar jag på hur eleverna **reflekterar**, **resonerar och bearbetar** materialet. Denna formulering är förstås fullt begriplig. Vi förstår vad läraren i texten har gjort i klassrummet. Hen har gått runt och observerat hur eleverna har arbetat med en uppgift. Men något låter ändå väldigt fel i meningen. För att undersöka vad som har gått snett skulle vi kunna skriva om hela uppräkningen så här: - I klassrummet lyssnar jag på hur eleverna **reflekterar materialet**. - I klassrummet lyssnar jag på hur eleverna **resonerar materialet**. - I klassrummet lyssnar jag på hur eleverna **bearbetar materialet**. Nu ser vi genast vad det är som inte stämmer: Man "reflekterar" inte ett material, man "reflekterar kring" det. Man "resonerar" inte ett material, man "resonerar kring" eller "utifrån" materialet. Att “bearbeta” materialet går däremot bra. Nu ser vi att bara en av de tre underförstådda meningarna i uppräkningen är korrekt. Meningen behöver skrivas om, till exempel så här: >I klassrummet lyssnar jag på hur eleverna reflekterar och resonerar kring materialet samt hur de bearbetar detsamma." Ytterligare ett exempel: >Tidningen publicerade ofta namn, bild, telefonnummer och adress på dömda brottslingar. Notera vilka implicita meningar som döljer sig i denna uppräkning: - Tidningen publicerade ofta namn **på** dömda brottslingar. - Tidningen publicerade ofta bild **på** dömda brottslingar. - Tidningen publicerade ofta telefonnummer **på** dömda brottslingar. - Tidningen publicerade ofta adress **på** dömda brottslingar. Notera att “på” fungerar i de två första meningarna, men inte i de två sista (där det måste vara “telefonnummer till” och “adress till”). Var också uppmärksam på vad som händer när du skjuter in ord som “och” eller “eller” i en mening: >Eleven ska kunna förklara orsakerna och konsekvenserna av den ekonomiska krisen. Här står i själva verket: >Eleven ska kunna förklara **orsakerna av** den ekonomiska krisen. (*Fungerar inte.*) >Eleven ska kunna förklara **konsekvenserna av** den ekonomiska krisen. (*Fungerar.*) Meningen måste alltså skrivas om, till exempel så här: > Eleven ska kunna förklara orsakerna till, och konsekvenserna av, den ekonomiska krisen. Eller så här: >Eleven ska kunna förklara den ekonomiska krisens orsaker och konsekvenser. Varje gång du skriver en uppräkning behöver du alltså tänka på vilka **underförstådda meningar som döljer sig i uppräkningen och försäkra dig om att de skulle fungera om de skrevs var för sig**. Ett besläktat problem gäller uppräkningar som blandar adjektiv och substantiv, som i detta exempel: >Här finns både demokratiska och effektivitetsaspekter att ta hänsyn till. Här menar skribenten förstås att vi måste ta hänsyn till både demokratiska aspekter och effektivitetsaspekter. Men “demokratiska” är ett adjektiv och “effektivitetsaspekter” är ett substantiv, vilket får meningen att låta konstig. Lösningen är att skriva om meningen med antingen två adjektiv eller två substantiv: >Två adjektiv: Här finns både demokratiska och effektivitetsmässiga aspekter att ta hänsyn till. > >Två substantiv: Här finns både demokrati- och effektivitetsaspekter att ta hänsyn till. ## Vad gör författaren som du hänvisar till? Fundera på vilka verb du använder för att beskriva vad en författare gör i en text. Vad beskriver bäst vad som händer i texten? Exempel: Smith (2022) - skriver att... - hävdar att... - poängterar att... - lyfter fram att... - invänder att... - argumenterar för... - noterar att... - menar att... - understryker... - fastslår att... - betonar att… - påpekar att... - ifrågasätter... - tar upp att... - osv. Använd verb som i största möjliga utsträckning klargör vad författaren gör. Undvik vaga ord som “lyfter” och “belyser”. När dessa verb används är det ofta “berör”, “skriver om”, “lyfter fram”, "framhäver" eller liknande processer som avses. Använd dessa termer istället. Skriv inte “Smith (2022) beskriver att …” om du helt enkelt menar “Smith skriver att …”. Skriv inte “Smith benämner” om du helt enkelt menar att Smith tar upp något. Att “benämna något” är inte samma sak som att “nämna” något. Ofta passar ett uttryck som “berör” eller ”lyfter fram” bättre i dessa sammanhang. --- # 5. Problematiska ord/tecken ## & (Ampersand) Undvik tecknet ampersand (&) i brödtext. Skriv "och". Ampersand kan däremot användas i parenteshänvisningar och i källförteckningar, eller i tabeller där utrymmesbrist råder. ## Anledningen till varför beror på Exempel: >*Anledningen* till *varför* jag tar upp detta problem *beror på* att det ofta förekommer i skrift. I denna mening sägs samma sak tre gånger: - Anledningen till att jag tar upp detta problem är ... - Varför jag tar upp detta problem är ... - Att jag tar upp detta problem beror på att ... Dessutom införs ett dubbelt syftningsfel. Meningen handlar inte längre om skälet eller orsaken till att ämnet tas upp. Istället handlar den om *skälet till skälet till skälet att* ämnet tas upp. Och det är ju något helt annat än vad skribenten vill säga. ## Både/och När du skriver "både" förväntar sig läsaren att det snart ska följa ett "och". Skriv inte: > Det började regna, men som tur var hade jag både ett paraply men även ett par gummistövlar med mig. Skriv: > Det började regna, men som tur var hade jag både ett paraply och ett par gummistövlar med mig. När du skriver “både” förväntar sig läsaren också att du ska räkna upp *två* företeelser. Om du vill räkna upp fler saker än två kan du använda en konstruktion med orden “såväl … som … och …”. Exempel: >De var av samma utförande som stridsvagnshjul; såväl hållare som fälgar, ekrar och nav var gjutna. ([1 Kung 7:33](https://bibeln.se/visa?q=1ki.7.33@b2k)) ## Dels Efter ett "dels" förväntar sig läsaren att det ska komma ett till "dels". Skriv inte: >Mina stora framgångar i livet beror dels på att jag är så begåvad, men också på att jag är så vacker. Skriv: >Mina stora framgångar i livet beror dels på att jag är så begåvad, dels på att jag är så vacker. ## Då Tänk på att "då" kan betyda både "när" och "eftersom". Beroende på hur man läser ordet kan meningen få ganska olika betydelser. Se exempel här: https://www.iklartext.se/anvand-inte-da-nar-du-menar-nar-eller-eftersom/ ## Där (som bindeord) Tänk på vad *där* gör när du använder ordet som bindeord i en mening. Det finns en risk att läsaren uppfattar ordet som en positionsbestämning, det vill säga att det du talar om i bisatsen på något sätt finns "i" det som omtalas i den föregående satsen. Detta kan lätt leda till förvirring eller missförstånd. Exempel: >Skolans normkritiska arbete utgår från likabehandlingsplanen, där lärare ska vidta åtgärder vid kränkande språkbruk och anmäla om något inträffar. Men är likabehandlingsplanen verkligen platsen *där* lärare ska vidta åtgärder? Här är det bättre att omformulera meningen, till exempel så här: >Skolans normkritiska arbete utgår från likabehandlingsplanen, enligt vilken lärarna ska vidta åtgärder vid kränkande språkbruk och anmäla om något inträffar. ## Enda/ända *En enda* betyder *bara en*: “Jag var den enda som kunde skilja på orden enda och ända.” En *ända* syftar på slutet av något (“filmen kom till ända”). Det mest omtalade av dessa slut är ryggslutet, vilket bäddar för stora missförstånd om du blandar ihop orden. Du vill ju inte råka skriva *en stjärt* mitt i texten när du menar *bara en*. Blanda inte heller ihop *ände* och *ända*. Notera skillnaden mellan följande repliker i ett telefonsamtal: >Det sprakar i min ände så jag hör inte vad du säger. > >Det sprakar i min ända så jag hör inte vad du säger. ## Ett flertal/flertalet - *Ett flertal* = många. - *Flertalet* = de flesta/mer än hälften/majoriteten. Läs mer här: http://hassesspraklada.blogspot.com/2015/09/dagens-ord-flertalet.html ## Forskning/undervisning Skriv inte *en forskning* när du menar *en studie* eller *en undersökning*. *Forskningar*/*undervisningar* blir inte bra i plural. Det är bättre att bara använda *forskning*, alternativt *studier*/*undersökningar*: “Forskningen visar…“, “Flera studier visar…“ (Inte: “Forskningar visar att...“). Motsvarande gäller *undervisning*: “I min kommande undervisning kommer jag att…“, “Mina lektioner kommer att…“ (Inte: “I mina undervisningar…“). ## I/inom “I” och “inom” uppfattas ofta som synonymer, men de är inte helt utbytbara mot varandra. “Inom” signalerar att något befinner sig inuti något annat eller innanför ett visst områdes gränser: >Det gjordes stora framsteg inom medicinen. > >Inom organisationen uppstod en snårig byråkrati. > >Vi behöver anställa fler inom vården. “Inom” kan också peka på en tidsperiod: >Tåget anländer inom en timme. “I” kan också ange läge inuti eller innanför någots gränser: >Jag bor i Örebro. > >Kniven ligger i kökslådan. Notera emellertid att orden inte är utbytbara mot varandra här. “Inom en timme” kan vara vilken tidpunkt som helst inom en timme, men “i en timme” betyder att något håller på i en timme. Kniven ligger “i kökslådan”, inte “inom kökslådan”. Ett sätt att skilja på orden är att “inom” ofta syftar på det område där något förekommer: >Det gjordes stora framsteg inom medicinen (= inom medicinens område). > >Tåget anländer inom en timme (= inom ramen för en timme). > >Vi behöver anställa fler inom vården (= inom vårdens område). “I” pekar däremot direkt på en plats, och inte på platsens område eller gränser. Jämför följande formuleringar: >I hemmet. > >Inom hemmets väggar. >I den svenska demokratin gäller principen “en person, en röst”. > >Inom ramen för den svenska demokratin gäller principen “en person, en röst”. >Eleverna utvecklade långsamt sina kunskaper i matematik. > >Eleverna utvecklade långsamt sina kunskaper inom matematikens område. ## Historien/historian Blanda inte ihop _historien_ (det som har hänt i världen) med _historian_ (en berättelse). När man studerar historia studerar man historien. ## Kolon och semikolon Använd rätt skiljetecken. Se [https://www.svd.se/om-de-sma-tecknens-betydelse](https://www.svd.se/om-de-sma-tecknens-betydelse). ## Menar/visar Undvik de talspråkliga uttrycken *menar på* och *visar på*. Det räcker gott med *menar* och *visar*. ## Notsiffror Notsiffra placeras vanligen efter skiljetecken, som i slutet av denna mening.¹ Det ska inte vara något mellanslag mellan notsiffran och den föregående texten. Placering av notsiffra *mellan* text och skiljetecken, som i slutet av denna mening, är alltså fel¹. Notsiffran placeras som regel efter en hel mening och ibland efter ett helt stycke. Om notsiffran är avsedd att förklara eller kommentera ett enskilt ord eller en viss fras kan den dock placeras direkt efter ordet/frasen¹ mitt i en mening (som i detta exempel). ## Parti- och organisationsnamn Partinamn kan betraktas som egennamn och skrivs med stor begynnelsebokstav (*Vänsterpartiet*, *Socialdemokraterna*, *Centerpartiet*). Partinamn ska som regel inte förkortas i löpande text. Undantag gäller vid platsbrist (som i till exempel tabeller eller figurer), eller när partitillhörighet anges i samband med citat. Blanda inte ihop stavningen av partinamn med stavningen av partitillhörighet/partisympati. Partitillhörighet skrivs med liten bokstav. En medlem i Miljöpartiet är med andra ord *miljöpartist*, inte *Miljöpartist*. > *Exempel:* > > - "Av propositionen kan utläsas att Socialdemokraterna hade ändrat sin ståndpunkt från föregående år." > - "I interpellationsdebatten anförde Magdalena Andersson (S) att…" > - "Det gamla högerpartiets nya inriktning kan till stor del tillskrivas moderaterna Per Schlingmann, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg." > - "Per Schlingmann, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har haft ett stort inflytande på Moderaternas nya inriktning." Förkortningar av organisationer och myndigheter som inte kan antas vara allmänt kända förklaras första gången de används: ”Uppsatsen kommer att granska dokument från Allmänna reklamationsnämnden (ARN).” Observera också att vissa myndigheter konventionellt förkortas med en blandning av stora och små bokstäver: BrOM (Brottsoffermyndigheten), HomO (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning). ## Prepositioner Liten tuva stjälper ofta stort lass. Det ordspråket är särskilt träffande för de småord som kallas prepositioner (*i*, *på*, *till*, *åt*, *vid*, *ur*, *om*, *mot*, *av*, *för*, *före*, *genom*, *utan*, *efter*, *över*, *under*, *från*, *mellan*, och så vidare). Väljer du fel preposition riskerar du att förändra innebörden i meningen eller göra den obegriplig. Ibland är det inte självklart vilken preposition som ska användas, så det gäller att vara uppmärksam på vad meningen kommunicerar. Använder du till exempel ett schampo *mot* mjäll eller *för* mjäll? Båda formuleringarna förekommer, men vill du rekommendera en hårbottenbehandling är det nog säkrast att markera för din läsare att schampot du pratar om är tänkt att motverka, snarare än befrämja, mjäll. Vissa prepositioner, som _kring_, _beträffande_, _angående_, _rörande_, _gällande_ och _avseende_, riskerar att göra dina formuleringar onödigt vaga. Jämför till exempel följande meningar: >Läraren hade planerat en lektion *kring* andra världskrigets orsaker. (Vagt. Handlar lektionen om orsakerna till kriget eller om kringliggande händelser?) >Läraren hade planerat en lektion *om* andra världskrigets orsaker. (Konkret. Här finns det inget tvivel om vad lektionen ska handla om.) ## Problem/problematik Tänk på betydelseskillnaden mellan *problem* och *problematik*. Ordet *problematik* tenderar att överanvändas, kanske för att det upplevs som ett lite finare sätt att säga *problem*. Men orden betyder inte riktigt samma sak. Med *problem* avses ett enskilt problem eller bekymmer. Med _problematik_ avses ofta flera problem som hänger samman, det vill säga ett *problemkomplex*. ## Redogöra/redovisa Det heter “jag ska redogöra *för* X” eller “jag ska redovisa X”. Man kan inte säga “jag ska redogöra X”. Konstruktionen “redogörs för” är osnygg. Skriv “Smith redogör för…” istället för “I Smiths bok redogörs för…” ## Sina/deras Sin, sitt och sina är reflexiva possessiva pronomen som vanligen syftar tillbaka på subjektet i satsen, som i detta exempel där “han” är subjekt: >*Han* åt *sin* gröt och läste tidningen. Här skulle det bli konstigt att skriva “Han åt hans gröt och läste tidningen” eftersom läsaren omedelbart skulle undra vems gröt det var som åts. Var det “hans” egen gröt, eller var det någon annans gröt? Ännu ett exempel: > Lärarna krävde att studenterna skulle jobba hårt med sina uppsatser. (Här avses studenternas egna uppsatser.) > > Lärarna krävde att studenterna skulle jobba hårt med deras uppsatser. (Här blir det plötsligt oklart – är det verkligen *lärarnas* uppsatser som studenterna ska jobba hårt med?) Läs mer här: [https://www.lararen.se/amneslararen-svenska-sprak/inlarning/sa-lar-man-elever-att-skilja-pa-sin-och-deras](https://www.lararen.se/amneslararen-svenska-sprak/inlarning/sa-lar-man-elever-att-skilja-pa-sin-och-deras) ## Syftar till/syftar på "Syftar till" används när något har ett visst syfte eller mål: "Träningen syftar till att förbättra min kondition"; "Skolreformen syftar till att förbättra elevernas kunskaper." "Syftar på" används när man avser eller anspelar på något: "Inledningsmeningen i din text är oklar – vad *syftar* du egentligen *på*?"; "När jag pratar om 'klass' i detta sammanhang *syftar* jag *på* människors ställning i relation till produktionsmedlen"; "Jag förstår att du blev ledsen av mitt skämt, men jag svär att det inte var dig jag *syftade på*!" ## Sätt/sett “Sätt” och “sett” blandas ofta ihop i skrift, trots att de betyder olika saker. Förmodligen beror det på att många inte skiljer på ordens uttal. “Sätt” används ibland som en avledning av verbet “sätta”: “Sätt dig ner.” “Sätt” kan också beteckna en metod eller ett tillvägagångssätt: “Du borde prova att göra det där på mitt sätt!” I "sätt" inryms även människors uppförande, skick eller manér: “Butlern var alltid mycket artig till sitt sätt." “Sett” kommer från verbet “se”: “Hur tror du samhället hade sett ut om det inte fanns några pengar?”; “Har du sett min nya tatuering?” “I stort sett” betyder alltså att se något i stora drag, att uppfatta något i dess helhet. Notera särskilt skillnaden mellan “historiskt sett” (att se något ur historiskt perspektiv) och ett “historiskt sätt” (att göra något som det gjordes förr i tiden). ## Således/följaktligen “Således” och “följaktligen” används för att signalera att meningen hör ihop med, följer av eller kan ses som en slutledning av föregående mening eller avsnitt. Orden kan ersättas med ”alltså”. Om “alltså” låter konstigt i sammanhanget, låter också “således”/”följaktligen” konstigt och bör undvikas. “Således” dyker ofta upp där “därför” hade varit ett bättre ordval. Jämför följande meningar: >Jag mådde inte bra och *således* gick jag och lade mig. >Jag mådde inte bra och *därför* gick jag och lade mig. ## Ta sig uttryck i Man säger/skriver: > X kommer till uttryck i Y > X tar sig uttryck i Y > X uttrycks i Y Man säger/skriver **inte**: > X tar sig i uttryck i Y Notera också att det heter “uttryck”. Ett “utryck” är något helt annat. ## Utav ”Utav” har en talspråklig klang. Ordet kan i nästan alla sammanhang ersättas med ”av”. ## Utefter “Utefter” används ofta felaktigt. Exempel: >Eleverna arbetade utefter lärarens instruktioner. Problemet är att “utefter” betyder “längs med”: “Mördaren smög utefter husväggen”; “Utefter kusten låg en rad små skogsbeklädda öar”; "Jag har monterat nya golvlister utefter hela väggen". Några alternativa formuleringar är: >Eleverna arbetade i enlighet med lärarens instruktioner. >Eleverna arbetade utifrån lärarens instruktioner. >Eleverna arbetade i linje med lärarens instruktioner. ## Utifrån Se upp med ordet "utifrån". Det tenderar att överanvändas och skjutas in på ställen där det inte bidrar med särskilt mycket mer än vaghet. Försök vara mer konkret och beskriva vad det egentligen är som händer. ## Var/vart "Var" anger position. "Vart" anger riktning. Jämför meningen ”Var är du?” med meningen ”Vart är du på väg?” Fler exempel: >Var tänker du tillbringa sommarlovet? (Här gäller frågan en plats.) > >Vart tänker du åka på sommarlovet? (Här gäller frågan resans riktning.) ## Vilket “Vilket” är ett typiskt fogeord som binder samman två satser. Det blir sällan bra att använda “vilket” för att inleda en ny mening. Resultatet blir ofta satsstapling, som i det här exemplet: >Den intervjuade läraren hävdar att det saknas en samsyn inom kollegiet. Vilket han ser som ett problem. Notera hur “flytet” i texten saboteras av uppdelningen i två meningar. Lägg också märke till hur det introduceras en osäkerhet kring vad “vilket” egentligen avser för något. Pekar ordet tillbaka på *bristen på samsyn*, eller pekar det framåt mot något som snart ska sägas i den nya meningen? Här får läsaren inget klart avslut på den första meningen och tvingas sväva i ovisshet om dess betydelse tills hen har läst hela den andra meningen och försäkrat sig om vad “vilket” egentligen syftar på. Här är en bättre konstruktion: >Den intervjuade läraren hävdar att det saknas en samsyn inom kollegiet, vilket han ser som ett problem. ## Vår/er I skrift heter det “vår” och “er”. Skriv aldrig “våran/vårat” eller “eran/erat”. # 6. Plagiarism **Plagiarism** (att kopiera någon annans arbete eller bygga på någon annans material utan att ange källa) anses i akademiska sammanhang som fusk. Detsamma gäller för otillåtet samarbete kring individuella examinationsuppgifter. **Studenter som ertappas med att plagiera eller på annat sätt försöka vilseleda vid prov riskerar vid de flesta universitet och högskolor att stängas av från studierna.** Undvik plagiat genom att lära dig hur källor ska hanteras. En bra introduktion till ämnet ges i [antiplagieringsguiden Refero](https://refero.lnu.se/). Se till att gå igenom hela guiden (det tar ca 15 minuter). --- # 7. Läs- och skrivsvårigheter Om du upplever att det akademiska skrivandet är ett stort problem för dina studier kan du ofta vända dig till ditt universitetsbibliotek eller universitetets akademiska skrivcentrum. Konsultera lärosätets/bibliotekets hemsida för mer information. Vid allvarligare läs- och skrivsvårigheter erbjuder universitet och högskolor ofta pedagogisk hjälp och handledning. Studenter med särskilda svårigheter kan till exempel få anpassat skrivstöd, tillgång till digitala hjälpmedel eller förlängd inlämningstid vid examination. Undersök vilka möjligheter som finns vid ditt lärosäte. --- # 8. Källhantering och referenssystem I många inlämnade texter finns en **osäkerhet kring hur källor ska hanteras och hur källhänvisningar ska skrivas**. Till de vanligaste problemen hör att - källhänvisningar i texten skrivs i **felaktigt format**, - källhänvisningarna inne i texten **inte stämmer överens med vad som står i källförteckningen**, och - **sidnummer inte anges** vid hänvisning till specifika avsnitt. Är du samhällsvetare rekommenderar jag att du använder dig av American Psychological Associations referenssystem (**APA**). APA är gångbart inom de flesta samhällsvetenskapliga ämnen. (Undvik fotnotssystem som Oxfordsystemet. Att hela tiden behöva flytta blicken från löptext till fotnoter är ett onödigt störningsmoment för läsaren.) En stor fördel med ett etablerat system som APA är att det åtnjuter mängder av support. Officiella hemsidor som APA Style ([https://www.apastyle.org/](https://www.apastyle.org/)) och APA-bloggen ([https://blog.apastyle.org/](https://blog.apastyle.org/)) ger svar på de flesta frågor man kan tänka sig om hur källhänvisningar ska utformas och källförteckningar ska skrivas. Ännu en stor fördel är att APA har stöd i alla moderna referenshanteringsprogram (se nedan). Tänk också på att du aldrig är den första som har undrat hur man skriver en viss typ av källhänvisning. Hundratsentals studenter har haft samma frågor som du, och svaren finns nästan alltid bara några sekunder bort på internet – bara några sekunder bort. Två bra ställen att börja på är alltid [APA:s hemsida](https://apastyle.apa.org/) och [APA-bloggen](https://apastyle.apa.org/blog). En utmärkt resurs på svenska är [Karolinska institutets guide till APA 7th edition](https://kib.ki.se/skriva-referera/skriva-referenser-apa-vancouver/referensguider/referensguide-apa-7). ## Programvara för referenshantering För att spara en hel del arbete med källhanteringen rekommenderar jag att du bekantar dig med någon **mjukvara för referenshantering**. Med dessa program kan du importera och spara dina källor och sedan automatiskt producera korrekta källhänvisningar och källförteckningar i de texter du skriver – oavsett vilket referenssystem som används på din utbildning. Här kommer några selling points: - Tycker du att det är roligt att skriva långa källförteckningar innehållande samma böcker om och om igen? Om ja - toppen! Om nej – också toppen! Du behöver nämligen aldrig göra det igen, för ditt referenshanteringsprogram gör det åt dig. (Jag önskar att jag kunde säga att du kan gå och ta en kopp kaffe under tiden, men det går på några mikrosekunder.) - Behöver du byta referenssystem från APA till Harvard- eller Chicagoformat? Inga problem. Programmet fixar alla källhänvisningar i texten och skriver en ny källförteckning åt dig långt innan du hinner säga "Jag blir tokig på att lärare kräver olika saker! Kan inte alla göra likadant?" (En bonus är att många lärare slipper tappa förståndet över att så många studenter inte kan hantera referenser på ett för disciplinen korrekt sätt. Skaffa ett referenshanteringsprogram och minska sjukskrivningstalen!) - Vad var nu undertiteln på den där boken som du vill hänvisa till? Och var gavs den ut? Sök efter bokens ISBN-nummer på näret. Ditt program hittar och sparar sedan automatiskt all information du behöver. - Hittar du en hänvisning till en intressant artikel i någon annans källförteckning? Kopiera bara dess DOI-nummer så kan ditt program automatiskt hämta all information du behöver om artikeln. - Vill du spara en hemsida som källa? Inga problem. Klicka bara på en knapp i din webläsare. - Har du stavat en författares efternamn fel? Korrigera bara i databasen så ändrar programmet till rätt namn i alla källhänvisningar genom hela din text. Det finns flera referenshanteringsprogram att välja på. Jag använder själv gratisprogrammet [Zotero](https://www.zotero.org/). Zotero är *open source*-programvara och integrerar väl med många andra program. Några andra alternativ (som är mer eller mindre gratis) är [EndNote Basic](https://endnote.com/product-details/basic/), [Mendeley](https://www.mendeley.com/), [Citavi](https://citavi.com/) (Windows) och [Paperpile](https://paperpile.com/) (för Google Docs). Inlärningskurvorna varierar från program till program, men den initiala investeringen av tid betalar sig snart – särskilt om du du börjar tidigt under din utbildning. ## Programvara för skrivande De flesta studenter använder vanliga ordbehandlingsprogram som Word, Google Docs eller Pages när de skriver sina arbeten. Dessa program gör förstås sitt jobb, men de är också i första hand utformade för kontorsanvändning – inte för akademiskt skrivande. Vill du skriva ett vanligt brev eller ett enklare produktblad kommer du långt med en vanlig ordbehandlare. Men i akademiska sammanhang arbetar vi ofta med längre och mer komplicerade texter. Mycket av jobbet handlar om att sortera och flytta runt textstycken för att presentera komplexa samband i en logisk och begriplig form. Då stöter vi snart på begränsningarna i det linjära format som de vanliga ordbehandlarna erbjuder. För större flexibilitet i skrivandet rekommenderar jag att du provar någon annan programvara som till exempel Scrivener, eller använder ett mer studie- och forskningsanpassat anteckningsprogram som Obsididian.md, Logseq eller Roam Research.